Doktor Google

Internet ger oss tillgång till massor av information om sjukdomar och hälsa. Det är på gott och ont.

Av Anita Björkqvist

För tjugo år sedan hade de flesta bara sin doktor att fråga när de var sjuka. Och när man kom hem efter en undersökning eller operation kunde man ha ett nytt namn på en sjukdom snurrande i huvudet. Den som blev orolig kunde kanske slå upp sjukdomen i någon gammal läkarbok.

Nu är allt annorlunda. De flesta som har tillgång till internet använder nätet för att leta efter information om hälsa, egenvård eller sjukdomar. Vi kan skriva in våra symptom och vips har vi fått en massa länkar till medicinska studier och behandlingsmetoder. Vi kan läsa inspirerande historier om andras hälsa eller skriva egna texter, vi kan fråga läkare och till och med läsa litteratur som är skriven för medicinskt utbildade personer. Det är gratis och lättillgängligt, och det vaggar lätt in en i en känsla av kontroll.

Hur ska man göra om man vill vara säker på att få pålitlig information?

Om man till exempel googlar på ordet ”svininfluensa” får man över 13 miljoner träffar. För ”huvudvärk” får man förslag på artiklar om allt från spänningshuvudvärk och hjärntumörer till ursäkter för att slippa ha sex.

Det är lätt att man hittar och läser information om någon hemsk, dödlig sjukdom och blir orolig och uppskrämd, fast man egentligen bara har en liten åkomma. Dessutom stämmer inte allt man läser på nätet. Den australiska tidskriften Cancer granskade 343 internetsidor om cancer och fann att 5,2 procent av informationen var felaktig. Men felen var 15 procent vanligare på sajter som sålde alternativ medicin.

I november 2008 publicerade dataföretaget Microsoft en undersökning som visade hur de som letar efter hälsoinformation på nätet mår efter att ha varit ute och surfat. Resultatet är inte så upplyftande. Surfarna i undersökningen var oroligare när de lämnade datorn än när de började söka information.

Tre av fyra trodde att ordningen i träfflistan motsvarade de sjukdomar de troligtvis hade. Om de sökte på ”huvudvärk” och ”hjärntumör” hamnade överst på listan, så uppfattade många att det var den mest sannolika förklaringen till deras smärta.

Fast egentligen sorterade sökmotorn träffarna efter vilka texter tidigare surfare valt att titta på. Och de flesta av oss är nu en gång sådana att vi uppmärksammar sådant som är avvikande. Vi läser hellre om hjärntumörer än om mer vardaglig spänningshuvudvärk.

Microsofts undersökning visade också att var femte person, som blivit orolig och ångestfylld av att läsa om sjukdomar på nätet, senare sökte läkare. Men bara en fjärdedel av dessa var egentligen i behov av läkarvård.

Forskarna på Microsoft blev förskräckta över att användarna trodde att själva sökmotorerna hade en expertkunskap. Forskarna drog slutsatsen att sökningarna måste styras för att minska oron hos användarna. Det mer troliga tillståndet spänningshuvudvärk borde hamna överst på träfflistan.

Hjärntumör måste fortfarande vara med, men placeras längre ner på listan.

Även om sökmotorerna förfinas är det inte säkert att den som letar medicinska råd blir lugnad av de nya kunskaperna. För det finns en lite lurig mekanism som träder i kraft hos många som läser om sjukdomar. De flesta som har studerat till läkare eller sjuksköterska vet hur lätt det är att bli inbillningssjuk. Någon har föreslagit att man borde kalla det som surfarna lider av för cyberkondri – i stället för vanlig inbillningssjuka, hypokondri.

Allmänläkaren Margareta Troein Töllborn håller med om att oro för hälsan inte är ny. Gamla läkarböcker kunde också sätta skräck i folk. ”Han dog av ett tryckfel i läkarboken” är ett gammalt talesätt, säger hon. Margareta Troein Töllborn är sedan nyår ordförande för Svenska Läkaresällskapet. Hon tycker att det trots allt är bra att allmänheten lätt kan nå medicinsk kunskap på nätet, så länge informationen är korrekt. Det kan göra att hennes patienter på vårdcentralen i Malmö kan komma med bra frågor och funderingar.

Det är värre för dem som råkar ut för felaktigheter på internet. För på nätet skriver både de som vill skrämmas och de som är övertygade om att de har rätt.

”Kalle kanske blev av med sin magvärk när han satte blodiglar på knäna”, tar hon som (ett ganska osannolikt) exempel. ”I Kalles fall sammanföll de två händelserna i tid. Men de har egentligen inget med varandra att göra.”

Internet är fullt av sådana personliga vittnesmål om medel som botar, hjälper och förbättrar. Sådant som en del människor är övertygade om. Många vill bara berätta om sina erfarenheter och tror att de hjälper andra. Men de finns också de som vill tjäna pengar på de botande medlen.

”Man ska akta sig för sidor som inte kan redovisa vetenskapliga bevis”, säger Margareta Troein Töllborn.

Ibland kommer patienter till henne som är rejält uppskrämda för att de har läst om någon allvarlig sjukdom. Hon önskar att alla som gjort det berättade om det vid läkarbesöket.

”Vi läkare kan ju bara uppfatta det vi hör”, säger hon.

Margareta Troein Töllborn tycker att det stora problemet är att det går att beställa läkemedel på internet. Sådana mediciner kan vara tillverkade av kriminella eller amatörer och innehålla för lite eller inget alls av den verksamma substansen. Ofta kan de innehålla direkt skadliga ämnen.

Ebbe Mårtensson sökte inte alls på internet när han kände sig sjuk för fem år sedan. Men efter att han hade fått diagnosen Parkinsons sjukdom var han ute en del på nätet och letade information. Han läste både om sjukdomen och om patientföreningen. Det var inte särskilt upplyftande, eftersom det inte finns någon bot för Parkinsonsjuka i dag. Och föreningen kände han sig inte redo för att gå med i till en början.

”Men internet är användbart. Min läkare brukar ge mig adressen till olika sidor, när han vill att jag ska prova någon ny medicin”, säger Ebbe Mårtensson.

Ebbe kan då själv läsa om läkemedlet och i lugn och ro fundera på frågor kring det. Vid nästa läkarbesök kan han diskutera och tillsammans med läkaren besluta om de ska använda det.

Alldeles nyligen gick Ebbe Mårtensson också med i patientföreningen. Medlemmarna lägger ofta ut användbar information på nätet.

”Jag försöker sortera det jag läser och ta fasta på det goda. Det finns ju en del biverkningar av läkemedlen”, säger han.

På sajten Netdoktor.se finns ett forum där användarna kan diskutera bland annat sjukdomar och behandlingar. I december kunde man läsa en desperat fråga från en 15-årig kille. Han var orolig för en liten knöl som han kände i pungen. ”Kan jag ha testikelcancer?” undrade han. Han fick svar från en kvinna som skrev att han inte skulle vara orolig. Hennes son hade haft testikelcancer. I behandlingen ingick ett läkemedel som kunde göra honom steril. Men han hade nu fått en dotter, lugnade kvinnan.

Man kan anta att 15-åringen inte blev särskilt mycket gladare av det svaret.

Redaktören för forumet hade också lagt in en hänvisning till Netdoktors mer utförliga texter om cancer.

”Vi bevakar forumen men vi tar inte bort något som inte strider mot våra forumregler, som exempelvis personliga påhopp och hot. Idén är att alla ska få ge sin syn”, säger Ann-Charlotte Beckman, vd på Netdoktor.

Och kanske skulle 15-åringen inte lugnas. Det kan ju ha varit en cancertumör han kände.

”Han fick en hänvisning och kan läsa våra faktasidor”, säger Ann-Charlotte Beckman.

Netdoktor är tänkt att användas av patienter före och efter läkarbesök. Basen är faktatexter som experter har skrivit. Därutöver finns chattrum där man kan ställa frågor direkt till läkare och en fråga-svaravdelning, där frågeställaren kan få svar från en läkare inom en vecka. Cirka tio procent av frågorna besvaras.

Ann-Charlotte Beckman tror att många som besöker Netdoktor är oroliga, men hon hoppas förstås att de ska hitta vad de söker på sajten. Kanske har de fått en diagnos och törstar efter mer information från experter eller från andra i samma situation.

Balansgången mellan information och oro pratar Jessika Bjurel också om. Hon är ansvarig webbredaktör på Stockholms läns landstings sajt Vårdguiden.se. Precis som Netdoktor är den uppbyggd av texter och bilder som medicinskt sakkunniga har granskat.

”Vi vill vara sakliga, korrekta och trovärdiga. Det hoppas vi är lugnande, samtidigt som vi inte vill lugna för mycket”, säger hon.

På Cancerfonden.se finns forum både för patienter och anhöriga.

”Vi ägnar mycket tid till att lugna människor, både patienter och friska som har läst för mycket på internetsajter”, säger Britta Hedefalk som är utbildad sjuksköterska och arbetar med information på Cancerfonden.

Hon är skeptisk inte bara till skräckskildringar som finns på internet. Också den kontrollerade medicinska informationen kan vara av ondo. För ovana personer är det svårt att sålla och mycket lätt att bli skrämd.

”Det är främst yngre som får ångest i onödan och tror att de har cancer”, säger hon.

Om man har ihållande symptom, exempelvis ont i huvudet, och man normalt aldrig har det bör man gå till doktorn i stället för att surfa på nätet.

”Annars hamnar man bara i beskrivningar av hjärntumörer. Och antagligen har man bara vanlig spänningshuvudvärk”, säger hon.

Men hon ser goda sidor hos internet. Patienter kan utbyta erfarenheter med varandra. Också de med mycket udda diagnoser kan få kontakt med andra med liknande sjukdomar på andra sidan jordklotet. Det är en underbar sida av internet.

Men också personer som har fått en cancerdiagnos bör surfa med urskillning. Privatpersoners hemsidor kan skrämma. Även när man som cancerpatient läser granskade sidor ska man minnas att alla reagerar individuellt på sjukdomen och på läkemedlen.

”Det går aldrig att dra paralleller från det man läser till sig själv”, säger Britta Hedefalk.

Ove Andersson är ordförande i Svenska Distriktsläkarföreningen. Han och hans kolleger har märkt en ökning av antalet oroliga patienter under de senaste åren. Men Ove Andersson tror att det beror på en ökad otrygghet i samhället snarare än på internet eftersom tendensen egentligen kom redan för cirka 30 år sedan.

”Det är konstaterat att folk nu för tiden ofta söker läkare för att de har en oro för sjukdom snarare än att de är sjuka”, säger han.

Det är viktigt att hjälpa människor att minska eller bli av med sin oro, tycker han. Sjukvården klarar inteav alla.

”Det ställs ökande krav på läkarnas bemötande av människor som inte bara har läst sig till en sjukdom utan även läst vilka prover som måste tas”, säger han. Inte blir det lättare av att andra faktorer ökar människors oro.

”I höstas var många väldigt oroliga för svininfluensan till exempel. Mediernas intensiva bevakning och myndigheternas signaler om bland annat behovet av allmän vaccination ökade oron hos många i samhället”, säger Ove Andersson.

Margareta Troein Töllborn ser en skillnad mellan generationerna. Äldre avvaktar och ser hur besvären utvecklas om de känner sig sjuka. Det gjorde man förr. Eller så frågade man äldre, som sin mamma, om råd och fick ofta hjälp. Unga i dag är oroligare och vill ha experthjälp. Fast egentligen borde de söka sig till sitt eget nätverk i stället för på internet för att få råd.

Internet får inte heller ersätta ett viktigt läkarbesök. Om man har symptom som är jobbiga att prata om – exempelvis underlivsbesvär eller problem med alkohol – kanske det är frestande att konsultera internet i stället för en expert i vården.

”Det är inte lyckat. Man ska man söka vård om man har en välgrundad oro”, säger Margareta Troein Töllborn. ”Det kan kännas besvärligt, för man måste ju prata med en läkare eller sjuksköterska. Men man ska minnas att vi har vårdsekretess. Det betyder att det man pratar om inte förs vidare vare sig till utomstående eller till andra i vården, om det inte är nödvändigt för att ge patienten vård.”

Det finns sålunda många fördelar med hälsoinformation på internet, men surfa med urskillning och låt inte nätet ersätta personlig medicinsk kontakt.

Ur Reader’s Digest 4/2010

<< Tillbaka