Expedition Plastiki

Av Tobias Grey

En miljövän är på väg att korsa Stilla havet. Hans förebild är den kända expeditionen Kon-Tiki, dock med en viktig skillnad.

För fyra år sedan startade David de Rothschild, arvtagare till en av världens största bankförmögenheter, organisationen Adventure Ecology, som genomför expeditioner till avlägset belägna platser för att höja människors miljömedvetande. Hans nästa mål är att segla över Stilla havet i Plastiki, en 18,8 meter lång katamaran helt och hållet gjord av återvinningsbar plast (bland annat 20 000 tvåliters colaflaskor som fyllts med koldioxid för att de ska bli hårda som betong). Plastiki, vars namn är inspirerat av Thor Heyerdahls Kon-Tiki, sätter segel i San Francisco i sommar för att segla mot slutmålet Sydney, Australien.
”Vissa människor, i synnerhet folk som arbetar till sjöss, är lite skeptiska”, säger David de Rothschild. ”Det är som om de förväntar sig att jag ska säga: ’Nej, jag skojar bara. Vi ska bara ta en liten tur i bukten.’ När jag berättar att vi faktiskt tänker segla nästan tiotusen kilometer över jordens största hav tror de inte på mig. Jag gör mitt bästa för att undvika den typen av personer.”
Kon-Tikis besättning möttes av en liknande cynism inför sin framgångsrika stillahavsresa för över 60 år sedan. Det finns en berömd historia om en skeptisk marinattaché som slog vad med Thor Heyerdahl och hans besättning om så mycket whisky de kunde dricka under resten av livet om de lyckades ta sig till Söderhavsöarna med livet i behåll.
”Experterna rådde oss hela tiden att smälta ner plastflaskorna och kombinera plasten med material som trä, bambu eller metall”, berättar David de Rothschild. ”Men väldigt tidigt i processen kom jag fram till att flaskan hade ett stort symbolvärde och att andra material måste und­vikas i mesta möjliga mån. Vi var helt enkelt tvungna att hålla fast vid ursprungsidén.”
Vändpunkten i båtbygget kom när David de Rothschild och hans forskargrupp upptäckte ett nytt, revolutionerande ”smart” plastmaterial som kallas SrPet och som aldrig tidigare hade använts till båtar. Materialet, som utgör båtens stomme, tillverkas i Danmark och kommer i form av en vävd tygboll som stelnar när den utsätts för tryck och värme. Man behöver, till skillnad från när man använder traditionell glasfiber, inte förstärka SrPet-formen med vare sig lim eller glas. Det innebär att den kan återvinnas i sin helhet (vilket för övrigt gäller hela Plastiki).
Ändå anser Plastikis erfarne byggnadsingenjör Andrew Dovell att de tar en väldigt stor risk. ”Havet är oförsonligt och det är ingen lämplig plats att testa ny teknik som den här på”, säger han. ”Jag ska göra så gott jag kan och personerna som är involverade i projektet är de mest kunniga jag vet. Men det skulle vara dumdristigt av mig att påstå att vi garanterat kommer att lyckas. Det vore samma sak som att säga att Titanic inte skulle kunna sjunka.”
Detta gör emellertid inte David de Rothschild det minsta nervös. Trots hans bristande seglarerfarenhet är han fast övertygad om att han genom att omge sig med en expertbesättning inte kommer att behöva någon uppbackning. ”Jag vill inte göra som David Cameron [partiledare för brittiska Conservative Party, red:s anmärkning] och säga: ’Jag tänker på miljön, titta på mig!’ och sedan cykla iväg med ett följe bilar efter mig. Jag tror inte att Kon-Tiki-expeditionen hade blivit lika uppmärksammad om flotten hade följts av en norsk trålare under hela resan.”
David de Rothschilds främsta syfte med Plastiki är att göra människor medvetna om de allvarliga skador som plaster och annat bråte utsätter livsformerna i och kring Stilla havet för. ”Jag tror att vi kommer att få vara med om en hel del traumatiska upplevelser”, säger han. ”Men jag tror och hoppas att vi ska kunna dokumentera många hoppingivande historier om människor som använder intressanta metoder för att anpassa sig till en värld i förändring.”

David de Rothschild har blandade känslor inför frågan huruvida hans efternamn öppnar fler dörrar än det stänger. ”Mitt efternamn har visserligen gett mig tillgång till ett antal enastående individer och projekt, men folk har ofta förutfattade meningar”, säger han. ”Det gör det snarare svårare för mig, eftersom jag tvingas ägna mycket tid åt att rättfärdiga det jag gör. Den energin hade jag kunnat lägga på verkligt viktiga frågor.”
Att David de Rothschild känner en viss frustration är förståeligt, för han fäster stor vikt vid att föra ut sitt budskap. Det är en av anledningarna till att han har beslutat att byta ut delar av båtens sexmannabesättning på olika platser. Det innebär att besättningen delvis kommer att utgöras av forskare, idrottsmän och konstnärer. En av besättningsmedlemmarna är Thor Heyerdahls barnbarn, seglaren Olav Heyerdahl.
”Vi vill berätta en fängslande historia och förhoppningsvis kommer vi att få ihop en grupp med vad jag skulle vilja kalla icke-traditionella kändisar, personer som är motsvarigheten till rockstjärnor inom sitt fält”, berättar David de Rothschild. ”De är kanske inte alltid jättekända bland gemene man eller utanför sina respektive vetenskapsområden, men däremot har de högt anseende bland sina kolleger.”
David de Rothschild är medveten om att det inte kommer att bli lätt att hitta rätt kombination av människor. ”Det går inte att komma ifrån att man nöter på varandra under en expedition. Ibland är man trött eller sur, särskilt på en båt som hela tiden gungar så att man mår lite illa. Men jag tror att allt det där bara kommer att bidra till dramatiken. Vi måste se till att besättningen drar åt samma håll och att vi redan före avresan har en tydligt definierad agenda.”

Efter att under flera månader ha samarbetat med David de Rothschild vid utformningen av båtens drygt åtta meter långa kajuta är den amerikanske arkitekten Nathaniel Corum övertygad om att han har alla de egenskaper som krävs för att knyta samman besättningen och föra ut ett starkt budskap.
”Man måste kunna förmedla informationen på ett sätt som gör att folk orkar ta det till sig”, säger Nathaniel Corum. ”Jag tycker att det verkar som om David har ett fantastiskt sinne för humor och en förmåga att ge människor hopp i svåra situationer. Hela den här frågan om plast i havet kan vara oerhört deprimerande, men genom att använda en båt som tar upp ett problem och samtidigt visar på en lösning erbjuder han en spännande expedition som kan visa skolbarn och människor i alla åldrar en väg ut ur eländet.”
Byggnadsingenjören Andrew Dovell hoppas att upptäckten av materialet SrPet dessutom ska bidra till att revolutionera båtbyggnadskonsten. ”Jag har alltid tyckt att det varit lite pinsamt att båtbranschen inte är ekologisk”, säger han. ”Visst, glasfiberbåtar är snygga och bränslesnåla, men glasfiber är i sig praktiskt taget oförstörbart och går inte att återvinna, vilket gör det till ett väldigt oekonomiskt material. Men om marknaden börjar sätta press på båtbyggarna för att de ska bli mer miljö­medvetna skulle SrPet kunna vara lösningen.”

Det hav som David de Rothschild och hans besättning kommer att segla på skiljer sig markant från det som Thor Heyerdahl fick uppleva, med sitt ”överflöd och oändliga resurser”. I sin bok Expedition Kon-Tiki skriver Thor Heyerdahl om att hala in plankton som ”en säck glittrande juveler” och att sedan tillaga dem ”i färskt vatten som en gröt eller soppa”.
Under senare år har den globala uppvärmningen gjort att planktonet, som utgör basen för näringskedjan i havet, har drivit tiotals mil norrut (i synnerhet i nordvästra delen av Stilla havet, utanför Amerikas västkust). Det har lett till en drastisk minskning av tobisar, de små ålliknande benfiskar som många fåglar och större fiskar livnär sig på. Detta har i sin tur medfört en snabb minskning av antalet lunnefåglar, tordmular och andra fåglar.
”På Thor Heyerdahls tid var vi ett par miljarder människor på jorden. Nu är vi sex miljarder och våra hav är på väg att förvandlas till döda områden fulla av plast”, säger David de Rothschild. ”Men tiden för skuldkänslor och skräckbudskap är förbi. Nu är tiden för handling och förändringsarbete här.”

Ur Reader’s Digest 8/2009.

<< Tillbaka