|
Den falske lorden Av Tim Bouquet Han hade titeln, godset och den vita Rolls-Roycen. Men skenet bedrog ...
Med hjälp av personen på insidan hade ”Bärbar” och ”Hästsvans” under september månad installerat program som loggade tangentslagen på Sumitomos datorer. Programmet sparade lösen- ord och kontoinformation som bankens kunder knappade in, uppgifter som nu skulle komma till användning. Männen går in på SWIFT:s webbsajt. SWIFT står för Society for Worldwide Interbank Financial Telecommunication och är ett nätverk som 8 000 finansiella institutioner runtom i världen använder för att överföra pengar. Tack vare de stulna lösenorden får de tillgång till konton som tillhör Toshiba International, Nomura Asset Management och andra storföretag och vittjar dem på pengar. Beloppen läggs in som betalningar till andra banker, där konton har öppnats i falska företagsnamn, företag som påstås handla med allt från datorer till vegetabilisk olja. Först öronmärks 13 miljoner pund för ett konto i Liechtenstein, därefter 19 miljoner pund för banker i Spanien. Ytterligare 57 miljoner pund viks för konton i Dubai, bland annat 10 miljoner för klädföretaget Laxmi Devi Trading, som tagit sitt namn efter den hinduiska rikedomsgudinnan. Fler belopp styrs över till konton i Hongkong, Turkiet, Israel och Singapore. När männen har lagt in betalningar från Sumitomo på sammanlagt 229 miljoner pund kontrollerar de ordern och trycker på ”skicka”. Sedan lämnar de byggnaden och gratulerar sig själva till att ha begått det största bankrånet i Storbritanniens historia.
Klädd i plommonstop och fluga stiger 57-årige lord Hugh Rodley ur sin vita Rolls-Royce framför Tudor Manor, hans gods i Tewkesbury i det engelska grevskapet Gloucestershire, och möts av sin hustru, lady Pamela. Godset, som omges av två hektar mark och har hoppbanor och flera stall för hans prisbelönta morganhästar, är värt två miljoner pund. Hästarna har hans dotter Natasha tävlat med runtom i Storbritannien. Men den storväxte mannen med valrossmustasch är kanske inte så respektabel som det verkar. Ett nordirländskt par i 60-årsåldern hade investerat 40 000 pund i ett av hans företag, som sålde internationella telefonkort, när det plötsligt gick i konkurs. Paret fattade misstankar och anlitade privatdetektiver. Det visade sig att Hugh Rodley hade startat minst 30 företag och att alla hade gått omkull under mystiska omständigheter. Mannen skrev till lorden och vädjade om att få tillbaka sina och hustruns besparingar. Som svar hotade Hugh Rodley med att ”hänga ut honom som en lögnhals och bedragare”.
När de anställda på Sumitomo kom till jobbet måndagen den 4 oktober konstaterade de snabbt att bildskärmarna var svarta och att nätverkskablarna hade kapats eller tagits bort. Bärbar och Hästsvans hade räknat ut att det skulle ta ?era timmar att få i gång systemet igen och att de 229 miljoner punden vid det laget skulle ha förts över till de andra bankerna. Därifrån skulle mindre summor slussas vidare till andra konton och tvättas. En bit in på förmiddagen hade it-teknikerna fått i gång systemet. Hundratals meddelanden som hade samlats under helgen dök upp på skärmarna. Ett kom från SWIFT och gällde de 229 miljoner punden: ”Ett fel inträffade. Var vänlig bekräfta att transaktionerna är godkända.” Tjuvarna hade begått ett litet misstag när de fyllde i betalningsordern. Tack vare det misstaget var pengarna fortfarande i säkert förvar på Sumitomos kundkonton. På banken måste man nu fatta ett ytterst viktigt beslut: Skulle man hålla tyst om saken för att inte skada sitt eget rykte eller skulle man anmäla händelsen till polisen för att förhindra att tjuvarna gjorde om samma bedrägeri någon annanstans? Banken valde att kontakta polisen.
Brittiska Serious Organised Crime Agency (SOCA) verkar anonymt över hela världen i sin kamp mot globala bedrägerier, droghandel, människosmuggling och utpressning. När telefonen ringde strax före lunch den 4 oktober skickade den högste ekobrottsutredaren, som vi kan kalla Paul, omedelbart några brottsutredare till Sumitomo. Övervakningskamerornas över 50 timmar långa filmmaterial från helgen som gått var antingen helt svart eller raderat. Lyckligtvis för polisen visade det sig att de utvändiga kamerorna inte hade manipulerats. Filmerna visade att två män, en med bärbar dator och en med hästsvans, släpptes in i byggnaden av Sumitomos säkerhetschef Kevin O’Donoghue. Kevin O’Donoghue, 33, hade bara varit anställd vid banken i sju månader. Under polisens förhör nekade han först till att ha befunnit sig i banken vid tidpunkten för stölden, men när han fick se videon ändrade han sin historia. ”Jag var på en pub när det kom fram en kille som visade mig bilder på min mamma, bror och fru. Han sa att om jag inte släppte in de båda männen i banken skulle min familj råka illa ut.” Men utredarna hittade en kamera som Kevin O’Donoghue hade glömt att koppla ur. Den filmen visade att han och de två besökarna skrattade gott medan de knappade på tangentborden. Kevin O’Donoghue vägrade uppge besökarnas namn, men när han pressades antydde han att de var belgare. Det var allt de fick ur honom innan han åter teg som muren. Hans samtalshistorik visade att han hade ringt många nummer i Belgien. Allihop måste kontrolleras, vilket kunde ta upp till ett och ett halvt år. Paul befarade att tjuvarna skulle försöka sig på att råna fler banker, men allt hans högteknologiska specialenhet kunde göra var att informera polismyndigheter och banker runtom i världen om kuppförsöket mot Sumitomo. Sedan var det bara att hålla tummarna.
Den 12 oktober 2004 fick polisen ett samtal från Emirates Bank International PJSC i Dubai. Två män hade försökt föra över nästan elva miljoner pund från ett klädföretags konto till ett konto i en annan bank. De hade haft med sig ett fax utskrivet på Sumitomos papper, men på banken i Dubai hade man fattat misstankar. Så stora summor överfördes normalt inte via faxade betalningsorder. Klädföretaget hette Laxmi Devi Trading och de elva miljoner punden fanns inte på företagets konto. Paul begärde omedelbart att få en kopia av faxet och studerade det ingående. Numret överst på faxet visade att det hade skickats till Dubai söndagen den 3 oktober, dagen efter kuppförsöket, från en fotoaffär i centrala Cheltenham i Gloucestershire. Tjejen som jobbade i fotoaffären hjälpte polisen att ta fram fantombilder av de båda männen. Den ene var storvuxen och medelålders med mustasch och plommonstop. Den andre var kortare och knubbigare med rakat huvud och bockskägg. Fler banker släppte in SOCA:s utredare. Ett konto som skulle ta emot pengar från Sumitomo fanns hos Banco Santander på Gran Canaria. Kontot tillhörde företaget Furzefield, som skulle ta emot en betalning på över 26 miljoner pund. Furzefield verkade inte ha någon annan uppgift än att ta emot och skicka vidare pengar. En av företagets direktörer hette David Nash, ett namn som gick att knyta till fler konton. SOCA började i hemlighet utreda alla personer med det namnet i Storbritannien. Man fastnade för en 42-åring som drev en sexbutik i Soho. Han kallade sig ibland David Coyne, ett namn som var känt från andra mottagarkonton i kuppen mot Sumitomo. Han var tidigare dömd för inbrott, stöld, narkotikabrott och bedrägeri. Polisen fann att han hade besökt Gran Canaria sommaren 2004, samtidigt som kontot i Furzefields namn öppnades. Den 4 oktober hade han besökt en spansk bank i sällskap med två andra män och försökt få ut pengar från ett av Sumitomokuppens mottagarkonton. I mars 2006 lyckades SOCA:s utredare spåra David Nash till Miami. Han var stadigt byggd, hade rakat huvud och bockskägg och verkade närmast lättad över att se poliserna. När han förhördes om Furzefield sa han att han hade blivit lurad att gå in som ”målvakt”. ”Jag blev lovad pengar mot att låtsas vara chef för ett antal bolag. Men jag fick aldrig några pengar.” Han medgav att han förstod att arrangemanget ingick i ett större bedrägeri, men bedyrade: ”Jag är ingen ängel, men i mina öron låter det här smått fantastiskt. Hur kan man ta sig in i en bank och bara promenera ut med sådana summor?” ”Det var det vi hoppades att du skulle kunna berätta för oss”, sa en av utredarna. David Nash ryckte på axlarna. ”Den 4 oktober 2004 besökte du en bank i Spanien tillsammans med två andra män”, fortsatte utredaren. ”Ni skulle ta ut pengar från ett konto som ni trodde innehöll miljontals pund, men som visade sig vara tomt. Sumitomopengarna hade aldrig satts in, eller hur?” ”Jag var bara chaufför”, sa David Nash. ”Jag fick inte veta mer än nödvändigt.” ”Vilka var de två andra?” ”Hugh Rodley och hans kompanjon, Bernard Davies. Det är Rodley ni ska tala med. Han är arkitekten bakom alltihop.” David Nashs anklagelser skulle inte räcka för en fällande dom mot Hugh Rodley, så SOCA valde att ligga lågt och skugga Hugh Rodley och Bernard Davies. Lord Rodley tyckte att hans döttrar behövde ny ridutrustning för att riktigt glänsa under sommarens hopptävlingar. På varuhuset Harrods hittade han vad han letade efter bland de många exklusiva sadlarna, hattarna, ridbyxorna och stövlarna. ”Och hur vill ni betala?” frågade säljaren. ”Med kort”, svarade Hugh Rodley och öppnade plånboken. Han tog fram ett kort som han hade använt flitigt på sistone. ”Tack, mr Nash”, svarade säljaren. Hugh Rodley hade dittills handlat för 27 000 pund på kort utställda i David Nashs namn.
I juli 2006 fick Paul ett samtal från en spanare vid belgiska federala polisen i Bryssel. Han hade sett övervakningsbilderna från Sumitomo. ”Killen med hästsvans heter Gilles Poelvoorde. Han är 29, bor mellan Lille och Antwerpen och utger sig för att vara affärsman. Han är känd av oss från en bedrägerihärva rörande falska id-handlingar.” Av Kevin O’Donoghues samtalshistorik framgick att han hade ringt Gilles Poelvoorde vid flera tillfällen. Den senare hade dessutom under sina resor till Storbritannien besökt Sumitomo, första gången den 16 september 2004, vilket hade registrerats av övervakningskamerorna. En av dem som följt med honom på resorna och vars nummer regelbundet ringts från Kevin O’Donoghues telefon var den 27-årige datateknikern Jan Van Osselaer från staden Sint Niklaas i Flandern. Det var han som var mannen med den bärbara datorn. Bilden av Hugh Rodleys verksamhet blev efter hand alltmer komplett. Hans namn förekom visserligen inte i något av bluffbolagen, men han hade besökt samtliga städer där företagen öppnat bankkonton vid flera tillfällen. Nu följde polisen vartenda steg som Hugh Rodley tog. En av personerna som han träffade hette Tommy Adams, en medlem av en ökänd gangsterfamilj som hade tjänat en förmögenhet på narkotika och utpressning. Den 14 november 2006 slog SOCA-spanarna till mot Tudor Manor och grep Hugh Rodley. Under de timslånga förhören var han hela tiden lugn och klarsynt och hävdade bestämt att alla hans företag var juridiskt oklanderliga och att han inte kände till något om mottagarkontona. ”Berätta om ditt möte med Tommy Adams på Holiday Inn i Finchley den 23 september 2004.” ”Det gällde en helt laglig diamantaffär”, svarade Hugh Rodley. Paul hade dock fått veta att även Gilles Poelvoorde träffat Tommy Adams. Även om Tommy Adams inte var inblandad i kuppen mot Sumitomo var han en länk mellan Hugh Rodley och Gilles Poelvoorde. Under en tre dagar lång husrannsakan i Tudor Manor hittade polisen ytterligare bevis, bland annat företagskorrespondens på Furzefields brevpapper. ”Jag tryckte upp lite brevpapper åt Nash”, försökte Hugh Rodley, dock utan att kunna förklara varför han hade tillgång till konfidentiell företagskorrespondens. Andra dokument bekräftade hans koppling till företag som påstods handla med fastigheter och bildelar och till vilkas konton pengar från kuppen mot Sumitomo skulle överföras. Den största överraskningen kom när Hugh Rodleys fingeravtryck analyserades: Mannen med plommonstopet var inte alls adlig, utan föddes som Hugh James McGeough på Irland 1947. Under det namnet dömdes han 1980 till 15 månaders fängelse för förfalskning av dokument och för tillskansande av gods genom oredligt förfarande. År 1987 dömdes han tre gånger för bedrägeri i samband med förvärv av egendom. Tudor Manor och lordtiteln köpte han (båda lagligt) för pengar som han hade tjänat under sin livslånga gärning som bedragare och expert på penningtvätt. Historien har en sista knorr: Den 16 januari 2009 begick 74-årige Bernard Davies självmord, två dagar innan han skulle ställas inför rätta tillsammans med Hugh Rodley och David Nash. I ett avskedsbrev skrev han: ”När en kompanjon beter sig svinaktigt måste man
sätta dit honom.” Han gav ingen närmare förklaring, men avslöjade att samma dag
som han tagit sitt liv hade Hugh Rodley stämt träff med honom och David Nash på
puben The Volunteer i Waltham Abbey i syd- östra England och uppmanat dem att
vittna falskt. ”Om ni säger att jag var med er i fotoaffären och skickade faxet
till Dubai är jag såld.” Jan Van Osselaer, Gilles Poelvoorde (som nu satt i fängelse i Belgien för ett annat bedrägeribrott) och Kevin O’Donoghue hade redan erkänt sig skyldiga. Männen dömdes till mellan 3,5 och 4,5 års fängelse vardera. David Nash dömdes till tre år för stämpling till grov stöld. Hugh Rodley avtjänar ett åttaårigt fängelsestraff för stämpling till bedrägeri. Den driftige bedragaren hade smugglat in hackarna Bärbar och Hästsvans i den japanska banken och var hjärnan bakom det som i domstolen beskrevs som ”ett avancerat och sofistikerat” globalt nätverk av blufföretag och bankkonton som öppnats i syfte att ta emot miljonerna från Sumitomo. Domaren kallade honom ”vd för ett kolossalt ohederligt bedrägeriföretag”. SOCA hade redan fryst 1,7 miljoner pund av Hugh Rodleys tillgångar, och
ytterligare beslag är planerade. När Hugh Rodley släpps ut ur fängelset kommer
han att behöva redogöra för sina tillgångar och inkomster var sjätte månad under
15 års tid. Alla pengar som han inte kan visa att han har tjänat på laglig väg
kommer att beslagtas.
|
