Reader’s Digest februari 2009

Steve Fossetts sista flygtur

Av Richard Grant

En världsberömd äventyrare gav sig iväg på en liten flygtur och försvann spårlöst. Vad var det som hände?

När Preston Morrow i höstas, den 29 september, gav sig ut på en fotvandring nära staden Mammoth Lakes i östra Kalifornien, anade han inte att han skulle komma att lösa en gåta som gäckat USA:s skickligaste experter, trots deras intensiva ansträngningar. Men det gjorde han. Den 43-årige sportbutikschefen hittade diverse dokument som tillhört Steve Fossett, äventyraren och världsrekordhållaren som försvunnit utan ett spår drygt ett år tidigare. Bland täta snår i den oländiga terrängen utanför staden låg ett flygcertifikat och andra ID-handlingar samt 1 005 dollar i sedlar.
”Det är definitivt hans saker”, sa Steve Fossetts gode vän och tidigare ballongflygningskollega sir Richard Branson. ”Dessutom hade han ofta 100-dollarsedlar på sig, så vi är säkra på att de här fynden är äkta.”
Tre dagar senare hittade sökpatruller vraket efter Steve Fossetts flygplan, liksom benrester, på marken på 3 000 meters höjd i Sierra Nevada. Vad hade då hänt världens främste flygare? Hade han flugit för lågt eller hade han missbedömt vinden? Fick han hjärtinfarkt vid spakarna, vilket Richard Branson tror? Eller var det kanske självmord?
En populär teori har varit att Steve Fossett fejkat sin egen död. Nu verkar det uteslutet. Ett annat fantastiskt rykte kan absolut läggas till handlingarna: att han skulle ha blivit nedskjuten av armén över Area 51, en topphemlig militärbas i Nevadaöknen.

På morgonen den 3 september 2007 vaknade Steve Fossett och hans hustru Peggy på Flying M Ranch, en semesteranläggning för jakt-, fiske- och flygintresserade söder om Yer­ington i Nevada. Ranchen omfattar 400 000 hektar och ägs av hotellmagnaten Barron Hilton, Paris Hiltons farfar. Morgan Freeman, Sylvester Stallone och astronauten Buzz Aldrin tillhör stamgästerna och det gjorde även paret Fossett. De skulle flyga därifrån med privatplan samma eftermiddag och Barron Hilton hade ordnat en avskedslunch.
Vid frukosten sa Steve Fossett att han skulle vilja ta en liten tur med ett av Barron Hiltons plan, ett enmotorigt Bellanca Citabria Super Decathlon som han flugit tidigare. Planet, som var blått med vita stjärnor och ränder som strålade ut över vingarna, var byggt av trä, väv och aluminium. Det var ett snabbt litet konstflygplan som kunde rolla och flyga uppochner, men även om Steve Fossett var känd som äventyrare var han inte dumdristig och ägnade sig aldrig åt några våghalsigheter i luften. De utmaningar han gav sig in i innebar både faror och risktagningar, men det var inte det han njöt av. Han var alltid ytterst noga med att eliminera riskerna så långt det var möjligt.
Han var en lugn och metodisk person med ett vardagligt yttre som gjorde att blicken lätt gled förbi honom i ett rum. Han var 63 år nu och såg snarare ut som en pensionerad kamrer än en man som hade satt rekord med ballong, flygplan och segelbåt, bestigit de högsta bergen på sex kontinenter, simmat över Engelska kanalen, genomfört Ironman Triathlon och nu planerade att sätta nytt hastighetsrekord på land med en bil som var konstruerad att kunna köras i 1 300 kilometer i timmen.
”Steve var den mest osannolika superhjälte man kan föreställa sig”, sa Richard Branson till mig. ”Man kunde aldrig ana att han var världens störste äventyrare. Det var bara när man var på tu man hand med honom, särskilt om man satt in­stängd uppe i en ballong, som man insåg hans kapacitet, hans mod, hans målmedvetenhet och hans förmåga att analysera situationer och fatta rätt beslut. I krislägen var han oöverträffad och dessutom var han en väldigt snäll, omtänksam och anspråkslös person. Han tonade alltid ner sitt eget mod och sina bedrifter.”

Steve Fossett gjorde sig en förmögenhet som råvarumäklare på Chicagobörsen, tjänade sin första miljon dollar vid 33 års ålder och tjänade sedan i genomsnitt fem miljoner dollar om året under 1980-talet. Han sa själv att hans styrka både i fråga om affärer och äventyr var förmågan att kalkylera risker. År 1990, när han var 46, drog han sig tillbaka från affärerna och flyttade till Colorado för att ägna sig åt friluftsliv och äventyr. Han började livet som pensionär med att bestiga alla de 54 bergstoppar i Colorado som var högre än 4 000 meter och springa ett 16-mils ultramaraton på hög höjd.
Sedan 1967 hade Steve Fossett haft flygcertifikat och nu började han sätta världsrekord med motordrivna flygplan, segelflygplan och luftskepp. Han gick sedan över till båtar och ballonger. Varje gång han gav sig på en ny sport var hans strategi densamma. Han köpte bästa möjliga utrustning, anställde de bästa med­hjälpare som fanns tillgängliga, skaffade sig all kunskap som fanns att tillgå, tränade stenhårt, planerade minutiöst och förlitade sig sedan på sin beslutsamhet, uthållighet och förmåga att lösa problem i krissituationer. Han slog det ena världsrekordet efter det andra. År 2002 blev han den förste som flög ensam jorden runt med ballong. I mars 2005 genomförde han den första soloflygningen nonstop runt jorden som pilot på Virgin Atlantic GlobalFlyer. Han och Peggy fick aldrig några barn och enligt hans självbiografi, Chasing the Wind, hade han aldrig varit stoltare än när han satte de här två världsrekorden.
Att en man som överlevt allt detta skulle försvinna i ett flygplan under en nöjesflygning före lunch tycktes helt ofattbart. Den berömda piloten Amelia Earhart försvann över ett jättelikt hav år 1937, men Steve Fossett försvann över fastlandet en solig dag på 2000-talet, i en tid av oerhört detaljerade satellitfoton, radarspårning och värmekamerasystem. På sätt och vis är det faktiskt inte så konstigt. Många föreställer sig Nevada som en enda ?ack sandöken, men i själva verket är det den bergigaste delstaten i USA. I nordvästra delen, i den trakt där Barron Hilton har sin ranch, påminner landskapet mycket om Afghanistan. Faktiskt så mycket att både brittiska Special Air Service och amerikanska special­styrkor kommer dit för att träna inför kriget i detta plågade land.

Likväl förekom det en del spekulationer om att förklaringen till att ­Steve Fossett inte hade hittats var att han inte ville hittas. Somliga menade att det rörde sig om ett noga iscensatt självmord. Andra var övertygade om att han fejkat sin egen död för att börja ett nytt liv någon annanstans. Man pekade på det faktum att han inte lämnat in någon färdplan, inte tagit med sig sin ”go-bag” (ett överlevnadskit med satellittelefon, mat och kläder) och inte burit armbandsuret, en Breitling Emergency med nödsändare, som Richard Branson gett honom.
Men de piloter som var engagerade i eftersökningarna tyckte inte att något av detta lät det minsta suspekt. ”Ingen lämnar in någon färdplan när man tänker komma tillbaka till samma privata flygfält efter bara ett par timmar och man tar inte med sig någon go-bag på en sådan tur”, säger J T Thomas, en före detta vildmarks­pilot från Alaska som numera är stationerad i Kalifornien. ”Det är ungefär som att låna en väns sportbil och köra runt kvarteret.”
När det gäller Breitlingklockan skriver Steve Fossett i sin självbiografi att han lämnade tillbaka den till Richard Branson år 2005 för att denne skulle auktionera ut den på Ebay till välgörande ändamål.
Richard Branson själv sa till mig att de här spekulationerna gjorde honom både förargad och förtvivlad. ”För det första var Steve absolut inte någon som skulle ta livet av sig. Han skulle snart försöka slå hastighetsrekordet på land och det såg han fram emot enormt. Han var synnerligen tillfreds med sig själv och njöt av tillvaron. Och vad det gäller de här påståendena om att han fejkade sin egen död så önskar jag visserligen att det var så, men tyvärr är det rent skitsnack. Han lyfte med flygplanet och sedan gick någonting snett.”

Klockan var mellan åtta och nio på morgonen när Steve Fossett satte sig i förarsätet. Han var klädd i träningsoverallsbyxor, träningsskor och t-shirt och han hade inget annat med sig än en flaska vatten. Han hade 180 liter bränsle, tillräckligt för att flyga drygt 60 mil eller 30 mil bort från Flying M om han hade för avsikt att hinna tillbaka till lunch.
På Nine Mile Ranch, två och en halv mil söder om Flying M, stod cowboyen Rawley Bigsby och pratade i telefon med sin flickvän när han såg planet passera över honom. Det var någon gång mellan 8.30 och 9.30 på förmiddagen. Till utredarnas frustration har Rawley Bigsby aldrig klocka på sig. Han kände igen det karaktäristiska flygplanet och antog att det var hans chef, Barron Hilton, som satt vid spakarna. ”Jag kan inte gå någonstans utan att de håller koll på mig”, sa han skämtsamt till sin flickvän där han stod mitt ute i ett av USA:s mest avsides belägna områden. Vid elvatiden såg han planet igen. Den här gången flög det på låg höjd och vaggade lätt från sida till sida. Han tänkte att det kanske skulle landa på grusbanan vid Nine Mile Ranch, men det flög vidare och styrde österut mot Wassuk Mountains.
Rawley Bigsby nämnde för en annan anställd på ranchen att han sett flygplanet och sedan gav han sig ut på vägarna. Först skulle han ner till Texas för att hämta en hästtransportvagn och sedan upp till Oregon. När Steve Fossett inte dök upp vid lunch började man söka efter honom, men utan att ha tillgång till denna viktiga information – den sista iakttagelsen av flygplanet. När sökmanskapet så småningom fick höra talas om Rawley Bigsby hade han gett sig av för länge sedan och det dröjde flera dagar innan någon lyckades hitta honom och få hans observation bekräftad. Under tiden pågick de mest intensiva spaningarna långt väster om Wassuk Mountains, i kaliforniska Sierra Nevada där Preston Morrow senare faktiskt gjorde sitt fynd.

Med facit i hand är det lätt att urskilja åtskilliga tecken på övermod i det inledande sökandet, men det är viktigt att minnas att alla vid den tidpunkten agerade med de bästa intentioner. På Barron Hiltons ranch, där man sedan länge var van att skydda ägarens familj och vänner från utomståendes nyfikna blickar, vägrade man till exempel att samarbeta med utredarna från Civil Air Patrol, en reservorganisation knuten till USA:s flygvapen som ledde eftersökningarna och som har lysande statistik när det gäller räddningsinsatser. Personalen lät dem inte tala med någon på Flying M. I stället gav Barron Hilton dem en redogörelse för vad han visste och drog sedan igång en egen sökoperation.
Han hyrde in ett helikopterteam från det kontroversiella amerikanska paramilitära företaget Blackwater och värvade Buzz Aldrin och andra före detta astronauter att granska de data som strömmade in. När sökandet pågick som intensivast hade Barron Hilton 15 helikoptrar och tio ?ygplan i luften. Några av dem lär ha ?ugits av folk som deltagit i jakten på Usama bin Ladin i Afghanistan. Barron Hilton ledde själv hela operationen från en kommandocentral i en av sina flygplanshangarer där han vandrade fram och tillbaka med ett bistert uttryck i ansiktet och en stor cigarr i munnen.
Samtidigt hade Civil Air Patrol 26 flygplan uppe som flög fram och tillbaka i rutmönster och sökte av området. Nevadas nationalgarde skickade upp Black Hawk-helikoptrar och stora C-130-plan med infraröd spaningsutrustning och ett digitalt videosystem kallat Scatheview som skickade direktsända filmbilder till en analysgrupp. ”Det var så många flygplan där uppe samtidigt att de kom i vägen för varandra”, säger major Ronald Ryan vid Civil Air Patrol. ”Så vi delade upp dygnets timmar och sökområdet mellan Hiltons folk och vårt.”
Genom att flyga på låg höjd och använda välutbildade, erfarna spanare som inte var utrustade med annat än sina skarpa ögon lyckades Civil Air Patrol hitta sex flygplansvrak som de andra sökarna missade. Det är en påminnelse om hur lätt ett plan kan försvinna i sådan terräng och en indikation på att elektronisk spaningsteknik inte alltid håller vad den lovar. Samtidigt åkte sökmanskap omkring på gamla gruv- och timmervägar med jeepar och fyrhjulingar, och dykare och hydrofonexperter avdelades att söka i de två stora sjöarna i området.

I oktober 2007, när alla de inledande försöken att hitta Steve Fossett misslyckats, vände sig hans hustru Peggy till ett företag som heter Fireball Information Technologies och som hade ett nära samarbete med Nasa. Med hjälp av ett kamerautrustat flygplan fotograferade man det 57 000 kvadratkilometer stora sökområdet som nu också omfattade Wassuk Mountains. Fireballs bilder var så skarpa att man kunde zooma in och urskilja en gammal sko som låg vid vägkanten. Men var skulle man söka? Efter att ha fotograferat 57 000 kvadratkilometer med sådan detaljskärpa hade man en gigantisk databas. Hur skulle man kunna söka igenom den för att hitta ett flygplansvrak?
Folket på Fireball programmerade sina datorer att söka efter objekt med blå färg. Det som skulle utmärka ­Steve Fossetts flygplan mest var färgen, eftersom det inte fanns något annat blått i Nevadas landskap. Det var åtminstone vad man trodde tills datorerna började söka efter det. Nu låg det nämligen snö på bergen och fläckarna reflekterade den blå himlen. Skuggor såg blå ut i ett visst ljus. Datorerna hittade blå presenningar, blå tält på lägerplatser, blå parkeringsskyltar för handikappade – men inga blå spillror från något störtat flygplan.

Teorin att Steve Fossett hade fejkat sin egen död fick extra bränsle i juli 2008 genom en artikel i den brittiska söndagstidningen News of the World. Tidningen citerade Robert Davis, skadereglerare från Shreveport i Louisiana som påstods arbeta för försäkringsbolaget Lloyd’s i London och som nu skulle tvingas betala ut motsvarande 300 miljoner kronor i livförsäkringspengar. I artikeln stod att Steve Fossett hade två älskarinnor, att han hade gjort misslyckade investeringar och hade ekonomiska problem, samt att utredare sökte efter hemliga bankkonton. I artikeln citerades även överstelöjtnant Cynthia Ryan vid Civil Air Patrol, hustru till Ronald Ryan och dåvarande talesperson för organisationen, som sa att hon hyste allvarliga misstankar om att ­Steve Fossett hade fejkat sin egen död.
Artikeln mer eller mindre kopierades, med samma citat och samma uppgifter, i alla brittiska tidningar. Historien spred sig sedan till de australiska dagstidningarna och vidare jorden runt. Tydligen gjorde sig ingen av dessa tidningar besväret att kontrollera påståendena i News of the World. Ingen av dem hörde i alla fall av sig till Cynthia Ryan som hävdar att hon aldrig hade antytt eller trott att Steve Fossett fejkade sin egen död.
Så kom ett uttalande från Steve Fossetts advokat, Mike Lo Vallo, som framhöll att dödsboet hade varit vid god ekonomisk hälsa och att alla tillgångarna nu överförts till Peggy Fossett. Lloyd’s i London förklarade bestämt att man inte anlitat vare sig Robert Davis eller någon annan utredare, eftersom Steve Fossett inte hade någon livförsäkring hos Lloyd’s eller någon av dess försäkringsgivare.
Richard Branson fann det ”rent skandalöst” att en osmaklig insinuation i News of the World kunde få sådan spridning utan att uppgiften kontrollerades, och han påpekade att insinuationen dessutom stred mot all logik. ”Steve skulle inte ha haft något att vinna på att fejka sin egen död. Han var en lycklig människa, och mycket rik, och nu har 100 procent av hans förmögenhet tillfallit hans hustru Peggy. Man behöver bara tänka efter ett ögonblick så faller hela historien samman.” Vad var då den mest sannolika förklaringen? ”Steve hade högt kolesterol”, påpekade Richard Branson. ”Jag tror att han fick en hjärtinfarkt under flygningen och att planet kolliderade med en bergstopp, knycklades ihop och fattade eld.”

När jag kröp på alla fyra genom de kompakta pilsnåren i en av Wassuk Mountains kanjoner och höll utkik både efter de enstaka skallerormarna, de talrika björnarna och resterna av ett flygplan, så som jag gjorde i september 2008, kändes det inte ett dugg konstigt att Steve Fossetts kropp fortfarande var spårlöst försvunnen.
Mystiskt kanske, för visst var det märkligt att en man som hade 115 världsrekord i fem äventyrssporter, som var känd för sin snabbtänkthet i krislägen och som överlevt ett fall på nio kilometer med en brinnande ballong ner i de hajrika vattnen utanför Australiens kust, skulle ha försvunnit under en kort rutinflygning med ett lätt sportflygplan.
Men nu hade det gått ett år sedan Steve Fossetts försvinnande och nästan sju månader sedan han dödförklarats. Likväl fortsatte sökpatruller att finkamma de ödsliga vildmarks­områdena i nordvästra Nevada.
Vid det här laget hade sökandet gått in i en ny fas. Myndigheterna hade gett upp och frilansarna hade tagit över. Först hade det kommit en grupp på sex kanadensiska ”äventyrsjägare”, som de kallade sig själva, ledda av en energisk geolog vid namn Simon Donato. De avgudade Steve Fossett för hans fysiska och mentala uthållighet, och de hade för avsikt att själva uppleva ett äventyr samtidigt som de letade efter flygplansvraket. De hade bestämt sig för att gå till fots fem mil om dagen i den krävande terrängen med berg och kanjoner nära kaliforniska gränsen.
Simon Donatos grupp sökte i sex dagar och reste hem mörbultade och sönder­skrapade. Allt deras sökande gav var en vindruta från en snöskoter, några bitar metallskrot och en nyvunnen respekt för detta väldiga och oländiga landskap.
Den grupp som jag följde med slog läger i en liten källvattnad träddunge uppe på en hög kamelfärgad platå väster om Hawthorne i Nevada. De var 28 stycken, alla frivilliga, och de hade med sig en flagga som visade att de tillhörde Explorers Club, en New York-baserad organisation som Steve Fossett var elitmedlem i. ”Vi överger aldrig någon av de våra”, sa ledaren för Explorergruppen, Robert Hyman, en lång och bredaxlad bergsbestigare, fotograf och aktieinvesterare från Washington, DC. ”Vi är här för att hämta hem en kamrat, ge hans anhöriga ett avslut och ta reda på vad som hände, för det här är det största flygarmysteriet sedan Amelia Earhart försvann över Stilla havet.”
Gruppen var full av tillförsikt, välutrustad och ytterst välorganiserad med fyrhjulingar och terrängmotorcyklar, piloter som spanade från små flygplan, skickliga bergsklättrare, sök- och räddningsexperter, triathleter, en glidflyginstruktör och kommunikationssnillen som samordnade hela operationen från ett tält fullt med generatordriven elektronik. Huvudansvarig för researchen inför sök­insatsen var Lew Toulmin, en skarpsinnig och erfaren utredare som ägnat tio månader åt att fingranska allt material kring försvinnandet. Hans slutsats var att Steve Fossett hade störtat i Wassuk Mountains, cirka ­åtta mil öster om den plats där Simon Donatos grupp hade letat.
Bergskedjan höjer sig brant från ökenplatån och dominerar hela horisonten sett från Explorergruppens läger. De övre sluttningarna är täckta av ett mörkgrönt band av en- och tallskog och ovanför trädgränsen reser sig tre kala bergstoppar. Det högsta berget är det 3 424 meter höga Mount Grant, som Steve Fossett besteg en gång och kanske ville se igen från luften. Bergssidorna är genomskurna av djupa kanjoner med tät skog som lätt skulle kunna dölja ett kraschat flygplan och inte hade genomsökts till fots.
Ett annat sökteam som leddes av en lantmätare från trakten vid namn Mike Larson hade också kommit fram till att Steve Fossett störtat i Wassuk-området, även om han koncentrerade sig på ett område en bra bit söder om Mount Grant. Båda grupperna hade en bestämd känsla av att de närmade sig målet och att de skulle hitta flygplansvraket om de letade igenom alla kanjoner, klyftor och raviner i området grundligt och metodiskt. Men det skulle inte bli lätt att upptäcka det ens med bra syn på sex meters håll.
Mike Larson, lantmätaren som brukade vara ute och söka på helgerna, var helt säker på att flygplanet hade fått motorfel och att Steve Fossett försökt landa när Rawley Bigsby såg honom andra gången. ”Men han kunde inte landa eftersom det var problem med planets stabilitet och han hade 20 knops medvind, så han flög vidare bort mot Wassuk, mot Jim Can­yon och Powell Canyon.”
Lew Toulmin från Explorers Club menade att om det hade varit något fel på planet så skulle Steve Fossett ha gjort flera försök att ta ner det, an­tingen på Nine Miles landningsbana, på den breda grusvägen som sträcker sig bort mot Wassuk eller i ökenområdet före bergen, där det skulle ha varit lätt att hitta det. ”Vi tror att han flög lågt därför att det är ett bra plan att flyga lågt med och att han kanske vaggade med vingarna åt Rawley Bigsby. När han sedan vände tillbaka mot Flying M måste han ha tagit upp planet över Wassuk och då kan han ha fått en hjärtinfarkt eller fångats upp av en fallvind från någon av bergskammarna. De där fallvindarna som kallas för rotorvindar kan vara farliga för ett litet plan.”
Explorergruppen hade letat i två veckor när Lew Toulmin berättade detta för mig. Vegetationen hade varit så tät ibland att man inte kunnat se personen som kröp bredvid, bara två och en halv meter bort. Där fanns massor av knotiga, döda enar som hade samma färg som gammal plåt, och på de flackare områdena växte tusentals träd som lätt kunde gömma ett litet hopknycklat flygplan.
Mike Ruth, en av de tre gängliga och starka klättringsguiderna från Jackson i Wyoming, tog en klunk öl och tittade bort mot de oförsonliga bergen. ”Ju längre man är här ute, desto mindre känner man sig”, sa han. ”I dag kändes det verkligen som om jag bara var en liten prick som försökte hitta en annan liten prick i hela detta väldiga landskap. Jag menar, hur stor är den chansen?”

Liten, men inte hopplöst liten. Bara drygt tre veckor senare gav sig Preston Morrow ut för att fotvandra i Sierra Nevada, i det område där flygplanen letat allra först, och det han fann kan ha varit de första stegen mot lösningen på 2000-talets största flygmysterium.

<< Tillbaka