Pappa har ramlat i vattnet!

När hans far föll överbord från segelbåten stod tonåringen inför sitt livs svåraste val.

Av John Dyson

Robin Evertsson, 16 år, var uttråkad. Det var sista veckan på sommarlovet och han hade inget att göra förutom att sova eller spela dataspel i familjens hus i utkanten av Göteborg. För att göra det ännu värre så hade hans pappa semester från sitt it-jobb och tjatade på honom för att han låg kvar i sängen trots att det fanns saker att göra.

Robins värld höll på att förändras. Om några dagar skulle han börja gymnasiet. Han var en stor kille, redan längre än sin far. Det korta bruna håret kammade han med hårgelé så att det stod rakt upp på huvudet och han hade redan bestämt sig för att satsa allt på det han helst av allt ville – att bli polis.

Leif Evertsson, 43 år, var i tysthet irriterad för att Robin och hans 18-årige bror Patrik bara slöade. Men han ville inte börja gräla. I stället fick han en idé. ”Vi behöver komma ut ett tag”, sa han. ”Vill ni inte åka ut och segla några dagar?”

Deras lilla segelbåt Ariel, som hade en bekväm ruff och fyra bäddar, hade funnits i familjen längre än pojkarna. De hade redan som små följt med sina föräldrar ut med båten och utforskat den klippiga skärgården längs kusten.

Robin var eld och lågor. ”Coolt. Kan vi åka till Læsø?” frågade han ivrigt.

Den vackra danska ön mellan Danmark och Sverige med sina långa stränder och små gränder var Robins favoritplats och ön var som gjord för att åka inlines på. Det var fem och en halv mil dit, och seglatsen skulle ta dem ut på öppet hav, utom synhåll från land.

Paula, pojkarnas mamma och Leifs sambo, hade ingen lust att segla och Patrik hade körlektion. ”Verkar som om det bara blir du och jag”, sa Leif till Robin.

”Låter bra”, sa tonåringen. Det blir kul att vara med pappa, tänkte han. De kunde äta pizza och spela kort och han visste att hans far skulle vara glad så länge de seglade.
”Vi ger oss iväg i morgon”, bestämde Leif.

Den regniga morgonen onsdagen den 12 augusti övergick till solig eftermiddag. Far och son köpte mat inför resan och satte segel från Näsets marina. Det blåste kraftig motvind, men vinden förutspåddes vända till nordlig och segelturen skulle gå snabbt. Om de hade tur kunde de lägga till i Østerby Havn omkring midnatt.

Som vanligt var det många seglare som tittade förvånat när de mötte den 6,8 meter långa segelbåten och såg att skepparen bara hade en arm. Leif hade förlorat sin vänstra arm i en motorcykelolycka när han var 20 år och det hade krossat hans dröm om att kunna segla jorden runt. Trots det så var han långt ifrån handikappad. Med sin enda hand kunde han knyta skorna, skala potatis och klättra uppför hala stegar i hamnarna. På båten kunde han göra allt som behövdes även om han ibland var tvungen att hålla fast tamparna med tänderna. Men Robin visste att hans pappa hade svåra smärtor. Han kämpade mot smärtan genom att hela tiden vara i rörelse. Inte ens när han styrde ut båten mellan de karga öarna slappnade han av.

Redan när han var tolv år hade Leif seglat med jolle ut till öarna och tältat med en kompis. När han blev äldre tog han skepparexamen och jobbade ombord på större båtar. Nu slog det honom att trots de många segelturerna med båten hade Robin alltid bara varit passagerare. Han var gammal nog att lära sig segla. ”Det är dags att du blir en riktig besättningsman”, sa Leif till honom.

Robin lade ifrån sig sin ipod. ”Ja, pappa”, sa han tålmodigt.

Leif förklarade hur de kunde bestämma sina positioner på sjökortet i gps:en. Men när båten kom utanför de skyddande öarna och vågorna blev större ute på öppna havet, kände sig Robin sjösjuk och lade sig för att vila på en brits.

När Leif tittade på sin slumrande son oroade han sig för hur Robin skulle klara sig i livet. Hur skulle han kunna åstadkomma någonting när han tog så lätt på allt? Vilken sorts polis skulle han bli? Klockan 22.30 gick solen ner och båten kämpade fortfarande i grov sjö. Vinden blev inte nordlig som förutsagts. Allt hopp om att ligga i en säker hamn vid midnatt försvann. Nu skulle de ha tur om de hann dit till gryningen.

När Robin återhämtat sig från sjösjukan gick han tillbaka upp till sin far. Leif pekade på en blinkande grön lampa på en avlägsen navigationsboj längst ut på ön och Robin hittade den på gps:ens lilla skärm.

Den lilla båten kämpade på genom natten. Strax före klockan 23.30 blåste det kuling och vinden var uppe i drygt 15 meter per sekund. De tog ner storseglet för att minska påfrestningarna på riggen. Stänket från de tre meter höga vågorna som slog längs däcket kändes som spikar i deras ansikten. Robin huttrade. ”Det här är hemskt”, muttrade han.

I det avlägsna ljuset från de röda och gröna navigationslyktorna såg Leif att masten svajade på ett onaturligt sätt i vågdalarna. Fockstaget som gick mellan masthuvudet och fören på båten hade lossnat. Masten hölls nu uppe endast av förstagsliket, den tunna tamp som är fastsydd på framsidan av seglet, och akterstaget. Masten kunde lossna och falla åt sidan när som helst och kanske slå hål i båten, eller ännu värre: falla ner över dem. Leif kände paniken bubbla upp. I stället för att vända båten bort från vinden för att minska påfrestningen på seglen fattade han ett dåligt beslut. ”Jag måste fästa staget”, sa han.

Han höll sig fast med sin enda hand när han ålade sig fram längs det våldsamt krängande däcket och satte sig gränsle över det framför masten. Han svor över sig själv när han kom ihåg att han inte hade tagit med sig sina verktyg. ”Hämta tången!” ropade han över axeln.

Medan Robin letade i verktygslådan avbröts han plötsligt av ett skrik. ”Robin! Hjälp! Jag har ramlat i vattnet!”
Från kajutan tittade Robin längs däcket. Hans pappa var borta. I vattnet, som lystes upp av lanternorna, såg han Leifs vita ansikte fastklämt mellan de upp­blåsta tuberna i hans röda räddningsväst. ”Pappa, vad ska jag göra?” ropade Robin.

Leif var redan långt bakom båten. Plötsligt kom en våg och han försvann ur sikte. Robin kämpande med att vända båten och hörde sin fars ord försvinna iväg med vinden. ”Hämta telefonen …!”

Robin såg sin far flyta upp på en våg. ”Ge inte upp pappa”, skrek han. ”Jag ska se till att räddning kommer!”

Han tog pappans nya mobiltelefon från kajutan och ringde 112. Det enda svar han fick var ett automatiskt meddelande på danska.

Robin tog sin walkmantelefon och ringde igen men han var för långt från Sverige för att få signal. Han såg oroligt ut över det mörka havet. Hans far hade försvunnit i mörkret. ”Pappa, var är du?” ropade han om och om igen.

Seglet kollapsade med ett åskliknande brak. Han kom ihåg lektionen han fått i segling några timmar tidigare och vred på rorkulten så att seglet fylldes med vind igen och förde båten framåt. Han seglade runt i stora cirklar medan han ropade med hes röst.

Efter 20 minuter insåg han att det var meningslöst att segla runt i mörkret. Han var tvungen att göra någonting, men hans val var begränsade. Båten hade ingen VHF-radio för att kalla på hjälp och inga nödraketer. Robin försökte hålla undan paniken och tvingade sig själv att tänka tanken: Om hjälpen inte kommer till mig, så måste jag ge mig iväg och hitta den.

Beslutet var hjärtslitande. Hur skulle han kunna överge sin pappa? Men hur skulle han kunna skaffa hjälp om han inte seglade därifrån?

Robin tittade på gps:ens skärm. När han zoomade ut såg han Sveriges kust komma i bild och det fick honom att bestämma sig. Han vände båten och satte kurs österut mot Sverige. Vinden tog tag i seglen och båten fick fart. Robin oroade sig för masten, men nu när vinden och vågorna i stället kom akterifrån hade trycket på den minskat.

Båten gled fram på vågorna som slog upp över aktern. Det var svårt att styra. Robin kände att om han lät båten komma upp med bredsidan mot vågorna skulle den slå runt. Hans ben skakade våldsamt av kyla och chock. Varannan minut tog han upp telefonen ur fickan och kollade displayen. Fortfarande ingen signal.

Han såg ljus från andra båtar i fjärran. Klockan 01.48 ringde Robin 112 för sjätte gången. Förvånad hörde han en kvinna svara: ”SOS Alarm.”

Det tog en stund innan hans röst bar. ”Pappa har ramlat i vattnet”, stammade han. Sedan lugnade han sig och sa: ”Pappa har ramlat i sjön ungefär åtta kilometer utanför Læsø.”

Samtalet dirigerades om till Sjöräddningen i Göteborg där Cecilia Wegnelius, som hade jour den natten, uppfattade rädslan i pojkens röst.
”När ramlade han i?”
”För ungefär två timmar sedan”, sa Robin. ”Jag har seglat mot Sverige.”
”Okej”, sa Cecilia Wegnelius. ”Var är du?”
Robin tryckte på NAV-knappen på gps:en som hans pappa lärt honom, men hittade ingen referens till båtens position.
”Vad ser du omkring dig?” frågade larmoperatören.
”Ljusen från Sverige kommer inom synhåll. Det finns båtar bakom mig och en stor vit färja med ett märke på skorstenen.”

Robin hörde ett plingande ljud. Akterstaget som hade stöttat masten svischade förbi hans huvud. Masten vippade och föll längs däcket och landade med övre halvan i vattnet. Båten vände sig sidledes och gungade kraftigt. Robin kröp ner i ruffen.

”Håll dig lugn”, sa Cecilia Wegnelius. ”Vi skickar ut en helikopter och räddningsbåtar.”

Färjan Robin såg var Crown of Scandinavia som var på väg norrut från Köpenhamn till Oslo. Klockan 02.50 fick besättningen syn på segelbåten.

En svensk räddningshelikopter skyndade till platsen. När den sänkte sig ner till vattnet simmade 35-årige räddningsdykaren Patrik Nilsson fram till båten. ”Är du okej?”
Robin nickade. ”Vi måste rädda pappa”, sa han.

”Oroa dig inte, en massa människor letar efter honom”, sa Patrik Nilsson.
Ett ögonblick senare satt Robin i helikoptern. Klockan var 03.19 och Leif hade legat i vattnet i snart fyra timmar.

När Leif kastades omkring i det vilda mörka vattnet sparkade han av sig sina stövlar och byxor för att göra sig lättare. Räddningsvästen gled hela tiden ner över stumpen som var kvar efter hans förlorade arm så han höll västen på plats med sin kvarvarande hand. Vågorna slog mot honom.

Leif stod inför en fruktansvärd utmaning, men han visste hur man kämpar. Att förlora armen har förberett mig för detta, tänkte han. Han lade märke till någonting besynnerligt. För första gången sedan olyckan hade värken i den saknade handen försvunnit.

Tankarna på Robin virvlade runt i huvudet. Hur kunde jag vara så dum och lämna honom ensam? Jag får inte dö på ett sätt som gör att Robin känner sig skyldig. Leif visste att hans son inte skulle ge upp. Men han var inte säker på hur långt Robins begränsade seglingskunskaper skulle räcka. Och tänk om han blivit skadad av den fallande masten?

Leif hade kramp i benmusklerna. För att minska smärtan tog han visselpipan på räddningsvästen och bet ihop hårt om den.

Det tog lång tid innan Leif insåg att ljusen som han såg i fjärran kom från fartyg och att de kom närmare. Fem båtar ungefär 200 meter från varandra kom emot honom på rad och ljusen svepte över sjön. De letade efter honom. Robin måste ha klarat det!

Under några oroliga minuter tänkte Leif att båten närmast honom skulle köra över honom. Han sparkade desperat tills han nådde fram till ljuset och skrek högt. En dansk helikopter sänkte sig ner från den mörka himlen. Klockan 04.57 meddelade piloten över radion: ”Mannen är i helikoptern, nedkyld men vid liv.”

Leif ställde den viktigaste frågan: ”Hur är det med Robin?”
”Robin mår bra och är på väg hem.”
Leif lät huvudet falla bakåt och blundade. Tack gode Gud! När Robin kördes hem i polisbilen fick han höra nyheten några minuter senare. ”Din pappa är vid liv och mår bra.”

Räddningsmanskapet lovordade Robins fattning och det modiga beslutet att vända om för att hämta hjälp. Leifs hyllning och beundran är oändlig. ”Robin är en fantastisk kille som växte upp den natten. Och han kommer att bli en enastående polis.”

Redaktörens anmärkning: Robin Evertsson nominerades till Svenska Hjältar 2009.

Ur Reader's Digest 2/2010

<< Tillbaka