Hon räddar barnen ur slaveri

Somaly Mam har själv upplevt en barndom fylld av grymhet
och förnedring. Nu räddar hon hundratals barn i Kambodja undan samma öde.

av Robert Kiener

En fallfärdig sjukhussal i Kambodjas huvudstad Phnom Penh 2007. Somaly Mam, en späd kvinna med varma bruna ögon, böjer sig över en barnsäng där en femårig flicka ligger inlindad i bandage. Hon kramar en teddybjörn och tittar tyst upp mot det fläckiga och flagnande taket. Hennes namn är Sreytouch*.

När hon ser Somaly kramar hon hårdare om nallen. Det är som om hon är rädd att den ska tas ifrån henne. Det har gått två dagar sedan polisen räddade flickan från bordellen som hennes mamma hade sålt henne till.

Somaly ser den uttryckslösa blicken och vet vad hon måste göra. Hon lyfter upp den slappa, apatiska flickan och håller henne tätt intill sig. Medan hon vaggar Sreytouch i famnen som ett spädbarn blinkar Somaly tårarna ur ögonen. ”Jag älskar dig, Sreytouch”, viskar hon om och om igen. Somaly är helt övertygad om att detta är vad flickan längtar efter mest av allt. Hon vet, för en gång var hon själv ett tyst och misshandlat barn.

Somaly Mam lärde aldrig känna sina föräldrar. De försvann i mitten av 1970-talet, när hon bara var fyra eller fem år gammal. Tyrannen Pol Pot och hans röda khmerer terroriserade Kambodja: tvingade ut tusentals stads­bor på landsbygden för att plöja åkrar och mördade tusentals oskyldiga. Somaly lämnades att växa upp som föräldralös i djungelbyn Bou Sra i provinsen Mondulkiri i östra Kambodja. Byinvånarna bodde i hyddor av bambu och halm, men Somaly – som kallades Non, ”Lillan” – sov oftast ensam i en hängmatta i skogen. Hon skaffade mat där hon kunde och var helt beroende av bybornas stöd.

En dag kallade en byäldste in Somaly i sin bambuhydda och presenterade henne för en besökare. ”Han kände din far, Lillan”, sa han. ”Han ska ta dig med och leta reda på hans släktingar.” Somaly tittade upp på den långe mannen och log. För första gången i Somalys liv skulle någon ta hand om henne. ”Kalla honom morfar”, sa byäldsten.

I flera dagar vandrade de genom djungeln tills de kom till en väg där folk klättrade upp på en timmerbil. Somaly blev livrädd. Hon hade aldrig sett någonting så stort och skrämmande. Hon försökte springa sin väg, men ”morfar” grabbade tag i henne, slog henne till marken och drog upp henne på timmerbilen. Darrande tryckte Somaly handen mot sitt blödande ansikte. Det var första gången någon hade slagit henne.

”Morfar” tog med Somaly till sin hemby, inte långt från vietnamesiska gränsen. Där tvingade han henne att städa hans hydda, tvätta hans kläder och laga mat åt honom. Han var ofta berusad och slog henne med en bambukäpp. Byborna retade henne för hennes mörkare hy. ”Ju mörkare man är, desto dummare är man”, sa de.

Till slut sålde ”morfar” Somaly till en bordell i Phnom Penh för att kunna betala sina skulder. Då var hon 16 år. ”Gör som kunderna säger, annars slår de dig”, blev hon tillsagd.

När Somalys första kund sa åt henne att ta av sig kläderna vägrade hon. Bordellägarna kom fram till att hon behövde ”tämjas” och förde henne till ”bestraffningsrummet”, ett källarutrymme utan fönster. Där band de henne vid en stol och dumpade en massa ormar över henne. Dörren smällde igen och hon skrek i mörkret medan ormarna slingrade över hennes kropp. När man efter ett dygn äntligen släpade ut henne hade hon förlorat all vilja att göra motstånd.

Under de följande åren utnyttjades Somaly av tusentals män. Ibland kunde en kund ta med henne till ett rum där så många som 20 män väntade. Liksom de övriga flickorna tvingades hon ha kraftig vit makeup för att hennes mörka hy skulle bli mer tilltalande för kunderna och för att blåmärkena inte skulle synas. Om en flicka gjorde motstånd fördes hon antingen till bestraffningsrummet eller blev slagen och fick elchocker med kablar som kopplats till ett bilbatteri. Att rymma var omöjligt. En rymling hade ingenstans att gömma sig och bordellägarna och hallickarna letade alltid upp den som gett sig av.

En dag låg Somaly och ett dussin andra tonårsflickor och sov på flätade stråmattor när Li, bordellmammans make, kom inrusande med en pistol i högerhanden. ”Var är hon?” skrek han och viftade med pistolen. Han luktade risvin. En av de nya flickorna på bordellen, en lång och slank 15-åring som hette Sreyoun*, hade nyligen blivit tagen efter att ha försökt rymma.

Förlamad av skräck såg Somaly hur mannen slet tag i Sreyoun, bakband henne och tryckte pistolmynningen mot hennes huvud. Mannens knogar vitnade när han kramade avtryckaren. Det hördes en öronbedövande knall och Sreyoun sjönk ihop livlös på golvet. Li sköt henne med ytterligare två skott. Somaly såg på medan mannen och hans vakter stoppade ner flickans döda kropp i en rissäck. ”En dag ska jag komma tillbaka och döda dig”, lovade hon sig själv när han raglade ut ur rummet.

Mordet väckte känslor som hon länge hade trängt undan. För första gången på många år kände hon något: en förvirrad blandning av vrede och hat mot Li och medkänsla med sina kamrater.

När Somaly blev äldre fick hon mer frihet att lämna bordellen. Hon träffade utlänningar, däribland en man som tog med henne till sin bostad och betalade för att hon skulle få lära sig tala franska. En annan utlänning som hyrde henne av bordellen var Pierre Legros, en fransk bistånds­arbetare som talade khmer. Han brydde sig om henne som människa. När de hade träffats flera gånger berättade hon för honom om sitt liv och sa att hon ville sluta som prostituerad. Hon berättade om våldtäkterna, misshandeln och de hundratals andra flickor som hon sett på bordellerna.

Hon fick tårar i ögonen när hon berättade om kvällen då Sreyoun blev mördad. ”Jag vill inte att fler flickor ska råka ut för samma sak”, sa hon gråtande. ”Någon måste höja sin röst för dem.” Hon överraskades av sina egna ord.

Eftersom Somaly var 21 år nu betraktade bordellägarna henne som ”mindre värdefull”, vilket innebar att hon kunde flytta ihop med Pierre Legros. Till slut öppnade paret en restaurang i Phnom Penh. När den inte bar sig tyckte Pierre Legros att det var dags att återvända hem till Frankrike. År 1993 gifte de sig för att Somaly skulle få visum.

De flyttade till Frankrike, där de stannade ett och ett halvt år. I flera månader försökte Pierre övertala henne att börja fatta egna beslut och ”stå på sig”. ”Du är inte klok”, sa Somaly först. ”Jag är bara en kvinna.” Men till slut gjorde hon det. Hon hittade ett jobb som hotellstäderska i Nice, vilket gav henne en helt ny självkänsla.
När de återvände till Kambodja, där Pierre skulle arbeta för en hälsoorganisation, var Somaly en helt annan person än den timida och tafatta ”lilla vilde”, som många hade kallat henne. Nu var hon hustru till en barang, en utlänning, och talade flytande franska.

Drivkraften att hjälpa flickorna som var kvar på bordellerna var fortfarande stark hos Somaly. Hon började med att kontakta en lokal välgörenhetsorganisation som delade ut kondomer och aidsinformation till prostituerade och erbjöd sig att hjälpa till. Hon var skräckslagen varje gång hon gick in på en bordell. Ofta blev hon illamående och tvingades springa ut och kräkas. På ett ställe träffade hon en flicka som påminde mycket om henne själv när hon var barn. Hon hade samma mörka hy och samma blåmärken efter att ha blivit slagen. ”Ge mig inte bara en kondom”, vädjade flickan. ”Om du vill hjälpa mig, ta mig då härifrån.”

Somaly visste vad hon var tvungen att göra. Ilskan gav henne mod. Utan att bry sig om hallickarna som iakttog henne gick hon ut med flickan och tog henne med sig hem. Så småningom insåg hon att även andra flickor kanske skulle våga rymma om de inte var utlämnade till att vandra omkring på gatorna bara för att slutligen hittas av hämndlystna hallickar och torteras eller rentav dödas som avskräckande exempel för andra. När de fick löfte om ett tryggt gömställe började alltfler flickor smyga ut tillsammans med Somaly och flytta hem till henne och hennes man. Genom att samla in pengar från vänner och hjälporganisationer kunde hon snart hjälpa några flickor att fly till byar långt bort från bordell­ägarna eller utbilda sig till sömmerskor, så att de kunde försörja sig.

År 1996, året efter det att hon och Pierre fick det första av sina tre barn, grundade de skyddsorganisationen Afesip till stöd för kvinnor. Under de senaste tio åren har Afesip räddat, gett skydd åt och utbildat över 5 000 barn. I dag har organisationen 106 anställda och driver tre hem för drygt 200 flickor i Kambodja.

Efter en lång tids separation skildes Somaly och Pierre år 2007. Numera är hon ensam chef för Afesip och arbetar dygnet runt med att rädda kambodjanska flickor ur prostitution.

Somaly, som i dag är 38 år gammal, banar sig väg mellan högar av plåtburkar och ruttnande sopor i en kåkstad i Phnom Penh för att komma fram till den berömda ”Vita byggnaden”, ett förfallet hyreskomplex som numera är fullt av prostituerade. Hundar rotar i avskrädet och barn leker bland sophögarna. Några kvinnor och flickor får syn på henne och kommer glatt framspringande. ”Vår syster” säger en av dem och tar hennes hand. ”Hur är det med er?” frågar Somaly. ”Någon som är sjuk?” Snart pratar hon med 30 flickor och kvinnor, alla prostituerade.

En utmärglad flicka i smutsig t-shirt och sarong berättar att hon tvingas ligga med upp till 20 män på en enda kväll. Somaly får tårar i ögonen när hon lyssnar på flickans berättelse. En äldre kvinna kommer fram och berättar gråtande att hennes 16-åriga dotter försvann för några dagar sedan. Hon griper Somalys hand. ”Snälla, hjälp mig!” vädjar hon.

Medan Somaly tröstar kvinnan och lovar att ta kontakt med polisen iakttas de noga av en grupp män som står en bit bort. Somaly lever under ständigt dödshot. År 2005, när hon hade medverkat till att rädda över 200 flickor, bröt sig gangsters från Phnom Penh beväpnade med AK-47:or in i härbärget, misshandlade personalen och kidnappade flickorna på nytt. Hallickar har till och med pressat skjutvapen mot hennes huvud. Numera färdas hon nästan alltid med livvakter och hennes bostad, som bevakas dygnet runt, är omgiven av murar.

Man har också slagit till mot hennes närmaste. År 2006 kidnappades hennes dotter av människohandlare. Tack vare Somalys kontakter inom polisen kunde flickan räddas efter tre dagar. Nu låter hon barnen gå i skola i Frankrike för att skydda dem. På frågan om hon fruktar för sitt eget liv svarar hon: ”Hur skulle de kunna döda mig om jag redan är död? De dödade mig för länge sedan.”

Det kanske verkar som om Somaly har överlevt sin mardrömslika barndom utan bestående men. Men ärren är djupa. Medan vi åker genom Phnom Penhs kaotiska gator anförtror hon mig att hon fortfarande drömmer mardrömmar och sällan sover mer än tre eller fyra timmar i sträck. ”Jag kan inte låta bli att tänka på flickorna”, säger hon. ”De är mina flickor, offer precis som jag.”

Fortfarande känner hon rädsla och illamående när hon går in på horhusen. ”Lukterna väcker minnen som jag försökt tränga undan”, säger hon. Hon berättar att hon inte kan förmå sig att återvända till den bordell i Phnom Penh där hon hölls inspärrad.

När vi åker förbi en tidigare ökänd bordell som numera står igenbommad tack vare påtryckningar från Somaly kommer hon att tänka på en flicka som hon hjälpte nyligen. ”Malis* var bara elva år när hennes faster sålde henne till en utlänning för tusen dollar”, berättar Somaly. Mannen höll henne inspärrad i sin lägenhet i Phnom Penh i en vecka tills hon lyckades rymma. ”Han trodde att han skulle bli starkare av att ha sex med en oskuld. Det händer ofta.” Otroligt nog är det inte ovanligt att man sedan syr ihop flickornas mödomshinna igen, en operation som kallas hymenplastik, och säljer dem som oskulder en gång till.

En annan flicka, Normana*, var inte mer än 13 år när hon kidnappades och såldes till en bordell. Hon såldes som oskuld, syddes ihop och såldes igen. Två gånger blev hon gravid och tvingades genomgå amatörmässiga aborter. Men det värsta återstod: En kvinna köpte henne för att hon skulle arbeta som obetald tjänsteflicka. När Normana bad att få vila lite grand blev kvinnan rasande, tog en vass metallbit och petade ut hennes högra öga som straff.

Somaly vet att hennes arbete aldrig kommer att ta slut. Fortfarande reser människohandlare från by till by och lockar intet ont anande flickor med löften om välbetalda jobb som aldrig blir verklighet. På Afesips härbärge i Siem Reap, några kilometer från den berömda sevärdheten Angkor Vat, bor Sanbo*. När hon var 18 år blev hon lovad arbete som servitris på en restaurang i Phnom Penh för att betala av familjens skuld. Först såldes hon för 500 dollar till en kinesisk kund som ville ha en oskuld. I två år hölls hon fången på en bordell. ”De slog mig ofta med en elkabel”, säger hon med blyg, osäker röst. ”Jag hade ingenstans att ta vägen. Om jag hade återvänt till min by hade jag fått skämmas för att jag varit prostituerad.” I dag bor hon i Afesips härbärge och är anställd där som kurator.

”Vi räddar många, men det finns fortfarande så många flickor på bordellerna”, säger Somaly. När en flicka kommer till något av Afesips tre härbärgen får hon läkarvård och kan börja i grundskolan samtidigt som hon lär sig ett yrke, till exempel frisör eller sömmerska. Sedan hjälper organisationen flickan med återanpassningen till samhället genom att bistå henne med att skaffa ett jobb eller starta en egen liten verksamhet. Cirka 80 procent av flickorna återgår aldrig till prostitution.

Somaly har förändrat livet för tusentals unga flickor. Malis, den elvaåriga flickan som hon räddade, är typisk för många av dem som hon har hjälpt. I dag är Malis en piggögd 14-åring som har lätt för att le. Hon bor i Afesips härbärge i Kampong Cham. ”Jag har en dröm”, berättar hon för oss bland de frodiga papaya- och mangoträden i det välskötta rehabiliteringscentret, där ytterligare 38 räddade flickor bor. ”Jag vill bli journalist”, fortsätter hon. ”Jag vill skriva om det som händer här med flickor som mig.”

Malis tar ett buddistiskt makraméarmband från handleden och trycker det i besökarens hand. ”Det här är till dig”, säger hon på tydlig och klar engelska som hon fått lära sig på härbärget. ”Tack för att du pratar med någon som mig.”
Somaly ler när hon får höra om vårt besök hos Malis. ”Jag vill inte förändra världen”, säger hon. ”Jag vill bara förändra livet för en enda flicka. Och sedan en till. Och en till.”

I maj reste hon till en liten by i sydöstra Kambodja för att delta i en alldeles speciell festlighet. En av hennes flickor, som tagit examen i Afesips yrkesskola, hade just öppnat en sömnadsbutik. Det allra bästa var dock att hon skulle gifta sig. ”Det är nästan så att man inte tror att det är sant”, säger Somaly. ”Det händer väldigt sällan
att en flicka som varit prostituerad accepteras i sin hemby igen.”

Under bröllopsmottagningen reste sig Somaly, som var hedersgäst, och utbringade en skål för paret. Sedan riktade hon sig direkt till brudgummen. ”Det är bäst att du är snäll mot min flicka”, tillade hon. ”Annars kommer jag och tar dig!” Hon log, men hon menade allvar.

Flera gånger i veckan kör Somaly några timmar på gropiga, dammiga småvägar till härbärget i Kampong Cham norr om Phnom Penh. Det inrättades särskilt för flickor under 16 år som räddats från barnbordeller.

Så snart hon kör in genom grindarna blir det liv och rörelse. ”Mamma är här!” jublar flickorna. Hon lagar mat åt dem, småpratar och leker med dem. Och viktigast av allt: Hon skrattar med dem. ”Jag är så lycklig över att se dem vara barn igen”, säger hon. ”Jag vill att de ska få uppleva den barndom som jag själv aldrig fick.” Alla flickorna går i ortens grundskola. På centret lär de sig dessutom engelska, sömnad och andra yrken. När de blir 16 år får de flytta till Afesips härbärge vid Angkor Vat.

När flickorna kommer till Kampong Cham är de ofta så traumatiserade att de inte kan prata. Men Somaly vet att det inte alltid behövs ord; det räcker med en enkel kram, en puss. Som hon själv uttrycker det: ”När man pratar kan det hända att man säger något som inte är sant. Men hjärtat talar alltid sanning.”

En liten flicka på sju år kastar sig i hennes famn. Det är Sreytouch, den misshandlade flickan som Somaly träffade på sjukhuset med en teddybjörn. I dag är hon pigg och frisk. Hennes ögon strålar av glädje över att se Somaly. Somaly kramar och pussar henne. ”Jag älskar dig, Sreytouch”, viskar hon, ett rörande eko av deras första möte.

* Namnen är ändrade.

Prisad av barnen

År 2008 fick Somaly Mam ta emot World’s Children’s Prize for the Rights of the Child och Global Friends’ Award av drottning Silvia. Det senare priset hade röstats fram av 6,6 miljoner barn jorden runt. Somaly Mam fick priserna ”för sin långa och ofta farliga kamp för att rädda flickor, som säljs som slavar till och på bordellerna i Kambodja.”

Ur Reader’s Digest 1/2010

<< Tillbaka