Hotet mot demokratin

Väljarnas misstro mot politikerna hotar vårt demokratiska system. Hur återställer vi förtroendet?

Av John Dyson

Fyrtioettåriga Maria da Conceição Sousa i portugisiska Porto har alltid röstat, men i det kommande Europaparlamentsvalet tänker hon inte rösta. ”Det är slöseri med tid”, säger hon. ”Och i det allmänna valet finns det inte en enda kandidat som jag kan lita på eller som ger mig något hopp.”
I Europas östligaste del, i Bulgariens huvudstad Sofia, röstade 23-åriga Maria Simeonova i förra valet på det nya gröna partiet. Men det tänker hon inte göra om. ”Det visade sig att när man röstar på ett litet parti som inte kommer in i parlamentet så omfördelas rösterna”, säger hon. ”Jag vill inte att min röst ska gå till ett annat parti.”
Denna månad har 375 miljoner människor i EU:s 27 medlemsländer möjlighet att välja de 736 män och kvinnor som under fem år framöver ska representera dem i Europaparlamentet. Trots vår tids många problem med allt från finanskris till energi- och klimatkris kommer dock bara en tredjedel av dem att rösta.
Valdeltagandet spås bli så lågt som 34 procent, ett kraftigt fall från det tidigare bottenrekordet från 2004, då 45 procent av européerna röstade. Det låga valdeltagandet innebär risker för årets kommande nationella val i Luxemburg, Bulgarien, Tyskland, Norge, Portugal och Tjeckien, liksom för nästa års val i Storbritannien, Sverige och Lettland.
De som ändå röstar kommer att välja in politiker som saknar just det som är allra viktigast för att en demokrati ska fungera: folks förtroende. Det oroväckande resultatet av en enkät som Reader’s Digest gjorde då 23 000 personer i 16 länder deltog och som presenterades i våras var att förtroendet för politikerna överallt håller på att urholkas (se faktaruta).
Frankrikes president Nicolas Sarkozy varnar för vad det skulle kunna innebära: ”Om vi känner så stor misstro att vi inte längre går och röstar kommer vi att svepas med i ett kaos av händelser.”
”Risken är att folk vänder sig till odemokratiska politiska krafter”, säger Terry Davis, som är generalsekreterare i Europarådet, en inflytelserik samarbetsorganisation med 47 medlemsländer som grundades efter andra världskriget i syfte att befästa demokratin. ”I tider av ekonomisk kris är det extra viktigt med förtroende. Anledningen till att folk följde diktatorer som Mussolini och Franco var att demokratin hade svikit dem.”
Det är på egen risk väljarna håller sig borta från valurnorna, i synnerhet när det gäller valet till Europaparlamentet, som numera står för cirka två tredjedelar av all lagstiftning. ”Ett problem är att de som faktiskt röstar inte nödvändigtvis röstar på de politiker som majoriteten vill se vid makten”, säger analytikern Sara Hagemann vid tankesmedjan European Policy Centre. ”Kom ihåg att extremistväljarna är noga med att alltid rösta i de europeiska valen. Lågt valdeltagande kan göra det lättare för extremistväljarna att ge makt åt sina politiker.”
Det finns en stor risk att fascistiska extremister lägger beslag på platser i EU-parlamentet. ”Om folk inte röstar kan vi plötsligt kastas in i en extrem nationalism”, säger Peter Luff, medlem i Europarörelsen, en lobbyorganisation som verkar för ett federalt Europa. Högerextrema British National Party har exempelvis tagit platser i lokala val och skulle kunna lägga beslag på minst en plats i EU-parlamentet. Det nederländska islamfientliga partiet PVV är inställt på fem platser och franska Nationella fronten fem, medan Österrikes två nationalistpartier kan komma att dela på fem platser.
I dag lever fler européer än någonsin i demokratier. Missnöjet med hur demokratin fungerar i praktiken är dock utbrett, och det blir allt större i den rådande ekonomiska svackan.
Runtom i Europa förbereder sig nu polisen för en ”ilskans sommar”. Demonstranter som kräver lösningar och ledarskap har redan varit ute på gatorna i Frankrike, Storbritannien, Grekland, Lettland och Litauen. Nyligen föll regeringarna i Lettland och Tjeckien, och i Ungern avgick premiärministern.
”Kommer vi fortfarande att ha demokrati när färre än 40 procent är tillräckligt intresserade för att rösta?” säger svenska riksdagsledamoten Marie Nordén. ”Nej. Med så få valdeltagare förlorar systemet sin trovärdighet.”
I januari slängde demonstranter färg och yoghurt på det isländska riksdagshuset i protest mot hanteringen av den ekonomiska krisen. Protesten riktade sig inte bara mot regeringen, utan mot hela den politiska klass som kört landets ekonomi i botten. Inte ens på Island, världens äldsta ännu aktiva demokrati, behöver steget vara särskilt långt från det att man angriper politiker till det att man vänder sig mot demokratin.
”Det här är en oroväckande nedåtgående spiral som vi måste få stopp på”, säger Andreas Gross, schweizisk ledamot av EU-parlamentet. ”Den leder till allt mindre legitimitet. Och när en demokrati inte fungerar blir våld den sista utvägen.”
Hur kommer det sig då att tilliten och förtroendet, demokratins viktigaste valutakurser, rasar? Det är huvudsakligen två skäl som utmärker sig.

En förklaring är korruptionen. Den härjar överallt och inget land är helt fritt från den. Uppmärksammade fall förstärker uppfattningen att den enda anledningen till att politiker eftersträvar makt är pengar.
I Portugal nekar premiärminister José Sócrates bestämt till anklagelserna om att han 2002 skulle ha gjort undantag från miljöbestämmelser för att en galleria skulle kunna byggas. I Tjeckien anklagas tjänstemän för att ha tagit emot mutor i samband med offentliga upphandlingar. I Irland avgick premiärminister Bertie Ahern i maj förra året efter anklagelser om olagliga penninggåvor. Till och med i Finland, räknat som ett av världens minst korrumperade länder, har det förekommit beskyllningar om att valkampanjer sponsrats av företagare som velat bygga nya affärscentrum.
Detta är inget nytt problem. Inte mindre än fem av statscheferna i de ursprungliga tolv medlemsländer som 1992 undertecknade Maastrichtfördraget, genom vilket EU bildades, kom att anklagas för korruption. Tysklands förbundskansler Helmut Kohl erkände senare att han tagit emot resväskor med pengar från företag som sökt fördelar. Frankrikes president François Mitterrand drev en hemlig ”terroristcell” för att hemlighålla sitt trassliga privatliv. Spaniens premiärminister Felipe Gonzáles anklagades för korruption. Irlands premiärminister Charles Haughey tog emot stora ”oetiska” summor pengar. Italiens premiärminister Giulio Andreotti anklagades för mord och maffiaverksamhet, men frikändes slutligen efter år av rättegångar.
Priset för politisk överlevnadskonst går till politikern Jacques Barrot, som 2000 dömdes av en fransk domstol för ”förtroendemissbruk”. I dag är han EU-kommissionär med ansvar för rättvisa, frihet och säkerhet. Därmed är det hans uppgift att avslöja korruption. Silvio Berlusconi, Italiens premiärminister, är en annan politiker med god överlevnadsförmåga. Han har stått åtalad för en rad brott, allt från skattefusk till bestickning av domare, men de fällande domarna har alltid upphävts.

Den andra förklaringen till allmänhetens bristande förtroende är att politiken har kört på i samma gamla hjulspår i många år. ”Folk undrade vad det var för mening med att välja ledare som inte trodde på något, inte tänkte något och sa ännu mindre”, säger Nicolas Sarkozy.
Ett stort problem är att de moderna valen har kommit att handla om att kompromissa för att vinna mittenrösterna. Följden har blivit att de stora partierna glidit nära varandra. ”Vi har fått tråkiga och ointressanta politiker som alla driver samma strömlinjeformade mittenpolitik”, säger professor Anton Pelinka vid Central European University i Budapest. ”De måste sluta att bara följa opinionsundersökningarna och börja med riktig politik igen. Väljarna vill ha politiker med bestämda åsikter som talar klarspråk och erbjuder alternativ.”
Mediernas dåliga bevakning av Europaparlamentet är en av de stora bristerna. ”Politikerna är inte i offentlighetens ljus och massmedierna informerar inte om vad de gör”, säger Europarörelsens Dieter Spöri.
Bevis på detta kom omedelbart efter Gordon Browns intetsägande tal om finanskrisen i EU-parlamentet i mars. Parlamentsledamoten Daniel Hannan, som representerar sydöstra England, dömde ut Brown som en katastrof. ”Ni förvärrar medvetet vår situation genom att godtyckligt spendera det lilla vi har kvar [av pengar].”
Gordon Browns tal bevakades pliktskyldigast av medierna, men inte Daniel Hannans tal. Det skulle det snart bli ändring på då hans brandtal spred sig på internet. I två dagar var hans tre minuter långa tal det mest sedda klippet på nätet med över 1,6 miljoner tittare. ”Det handlar om en uppdämd frustration”, sa han senare. ”Folk känner sig ignorerade, lurade och utnyttjade, men jag satte ord på deras känslor och sa det till premiärministern.”
Den här visar att internet har ändrat spelreglerna. Det är inte längre redaktörer och nyhetsfolk som sätter rubrikerna. Demokratins nya väktare är bloggare, Facebookanvändare, kommentatorer och helt vanliga människor. De kan till och med göra egna politiska radio- och tv-sändningar.
Vad kan man göra åt ”gammal vanlig politik”? Politikerna kan skapa uppmärksamhet genom att säga något som verkligen är värt att säga. Europeisk politik är oftast ”tråkig” för att den är så händelselös: EU-parlamentet har inte ens någon officiell opposition.
När det gäller korruption måste integriteten återinföras i politiken. Det ska inte gå att skära guld med täljknivar. Att ett yrkande är legalt gör det inte legitimt. Politiken måste vara ren som nyfallen snö. ”Så enkelt är det”, säger Terry Davis vid Europarådet.
”Förtroende skapas framför allt med trovärdighet”, säger den tyske förbundspresidenten Horst Köhler. ”Vi bör alla fråga oss själva vad vi kan göra bättre.”
Den växande misstron och det låga valdeltagandet kräver en öppnare politik och en direktare form av demokrati. Internet kan vara ett sätt. Europarådet har lagt fram 29 förslag som syftar till att smörja demokratins kugghjul, men först och främst handlar det om att uppmuntra och motivera folk att engagera sig.
”Om vi inte lyckas kommer förtroendet att bli allt svagare, demokratin kommer inte att fungera som den ska och vi förlora vår frihet”, varnar Terry Davis. ”För att kunna återställa tilliten måste vi förstärka integriteten.”
”Jag vill inte fortsätta med gammal vanlig politik”, säger Gordon Brown. ”Vi måste ge nytt liv åt själva medborgarskapstanken. Vi kan inte skapa starka samhällen om inte människor själva engagerar sig i att bygga dem.”

<< Tillbaka