Reader’s Digest mars 2009

Benicio del Toro gör sitt livs roll

Av Gabriel de Lerma

Det är en solig dag i New York och i vestibulen på det luxuösa Mercer Hotel i Soho väntar Benicio del Toro. Han är här för att göra reklam för Che, en serie på två filmer om symbolen för 1960-talets revolutionära anda, i regi av Steven Soderbergh. Benicio del Toro ger allt i rollen som Che Guevara, och kammade hem priset som bästa skådespelare vid förra årets Cannesfestival och blev därmed den första puertorican som någonsin erhållit denna prestigefyllda utmärkelse. Tidigare har han fått en Oscar för bästa manliga biroll i Traffic och mängder av andra priser för samma film, samt nominerats till en Oscar för sitt samarbete med mexikanen Alejandro González Iñárritu i filmen 21 gram. Den snart 42-årige Benicio del Toro befinner sig just nu på en höjdpunkt i sin karriär. Hösten 2009 kommer han åter att synas på biografer världen runt i The Wolf Man, en nyinspelning av klassikern Varulven från 1941. Filmen har kostat 85 miljoner dollar att göra och kan komma att öppna dörrarna till riktigt lönsamma filmjobb för Benicio del Toro. Den framgångsrike skådespelaren blickar framåt och berättar för Reader’s Digest att han drömmer om att försöka regissera själv och att han vill gifta sig och bilda familj.

Readers’ Digest: Är rollen som Che Guevara den svåraste roll du har gjort hittills?
Benicio del Toro: Ja, absolut. För det första på grund av all faktagranskning och förberedelse, för det andra på grund av ansvaret och för det tredje därför att det verkligen har hänt. Den här rollen är inte lika fri som de andra jag har gjort. Jag kunde inte improvisera.

RD: Hörde du talas om Che Guevara någon gång när du var barn? Hur kom du först i kontakt med honom?
BDT: Första gången jag hörde namnet var faktiskt i en låt med Rolling Stones, Little Indian Girl, 1979. Sedan stötte jag inte på hans namn mer – inte förrän 1988 när jag var i Mexiko. Jag gick till en bokhandel och där såg jag en bok med brev som han skrivit till sina föräldrar och några andra släktingar. Det var då jag blev fascinerad av honom.

RD: Han är ju en väldigt filmisk gestalt. Varför tror du att det dröjde så länge innan någon gjorde en storfilm om honom?
BDT: Det finns flera filmer om honom: en argentinsk, en kubansk, en annan amerikansk och en italiensk film. Men jag tror att skälet till att det inte har gjorts någon storfilm tidigare är att det är väldigt svårt. Man måste i princip ge sig ut och återskapa alltihop, bortsett från att man inte använder riktiga kulor och riktiga bomber. Det var oerhört slitsamt. Jag tror att det kommer att göras fler filmer om Che, men det dröjer nog ett bra tag.

RD: Just för att det är så fysiskt krävande?
BDT: Nej. Rent skådespelarmässigt var det svårt därför att han var akademiker och intellektuell och handlingsmänniska i ordets sanna bemärkelse. Så det är liksom en kombination av actionfilm och en mycket intellektuell film. Och inte nog med det, inspelningstempot var dessutom enormt högt. Vi gjorde en eller två tagningar per scen och spelade in i genomsnitt tre till fyra manussidor om dagen. I vanliga fall skulle tre eller fyra sidor ta två till tre dagar. Jag visste att Steven skulle göra på det viset.

RD: Förändrades du som människa av att spela Che Guevara?
BDT: Tja, visst förändrades jag, på samma sätt som jag förändras av alla roller. Jag lärde mig mer om den kubanska revolutionen, om Latinamerika i allmänhet och om 60-talet. Det förändrade mig på så sätt att jag bryr mig lite mer om världen omkring mig nu.

RD: Historien om Che Guevara är ju väldigt komplex. Det verkar som om man har hoppat över mycket av det kontroversiella i hans liv och det enda omtvistade i filmen är skälet till att han bestämde sig för att resa till Bolivia...
BDT: Han bestämde sig för att resa. Det råder ingen tvekan om den saken. Ingen vet vad som sades när han och Fidel [Castro] talade med varandra i enrum. Han kunde inte resa dit som representant för Kuba, för det skulle ha inneburit att Kuba invaderat Bolivia och då skulle USA ha agerat kraftfullt. Men i scenerna från FN kan man se exempel på motsättningarna under La Cabaña-tiden, då Che förklarar att arkebuseringsplutonerna ska finnas kvar. Liksom när delegaterna från Mexiko, Venezuela och Costa Rica reste sig upp och protesterade mot honom. Che förespråkade dödsstraff.

RD: Är du orolig för att vissa latinamerikanska kretsar ska bli arga därför att du valde att spela den här mannen som en del betraktar som en fiende?
BDT: Det är ett fritt land. Det var aldrig min avsikt att göra dem förbannade. Jag gjorde bara en roll på ett historiskt riktigt sätt.

RD: Du har sagt att du älskar varulvsrollen i The Wolf Man. Kämpade du för att få den rollen?
BDT: I själva verket var det min manager som gjorde det. Jag har en gammal affisch med Varulven hemma och han sa: ”Jag ska gå till Universal och lägga fram idén för dem.” Det var så det började.

RD: Tittade ni på originalet innan ni gjorde nyinspelningen?
BDT: Ja, eftersom vår version baserar sig på originalfilmen. Men man kan hitta på saker och skapa grejer.

RD: I filmen The Wolf Man dör huvudpersonens mor. Var det svårt att återuppleva den perioden i ditt liv? (Benicios egen mor dog då han var nio år, red:s anmärkning.)
BDT: Det kanske finns en viss likhet. Min rollfigur är också skådespelare. Men det var liksom inte: ’Åh, mamma …’ Fast man kan ju aldrig veta. Filmen handlar inte om det, och därför utforskade jag det inte närmare. Det finns bara där i huvudpersonens bakgrund. Filmen är en kärlekshistoria och en tragisk berättelse om att han drabbas av den där sjukdomen som gör honom till varulv.

RD: Med tanke på det som hände när du var nio år och att du kände dig missförstådd som ung – tycker du att du på senare år kompenserats för det du gick igenom när du var barn?
BDT: Faktiskt inte. Jag känner inte så, för jag har fått mina törnar i livet precis som många andra, till exempel när personer som stått mig nära har dött.

RD: Syftar du på någon särskild?
BDT: Jag har just förlorat min gudmor, som var som en mamma för mig. Hon hann åtminstone glädja sig åt att jag lyckats som skådespelare. Jag är lyckligt lottad eftersom jag genom mitt arbete har kunnat ge något tillbaka till de människor jag bryr mig om och som har gett mig kärlek. De är mycket stolta över det jag gör.

RD: I början var din far och din gudmor bekymrade över ditt beslut att bli skådespelare. Har de ändrat sig?
BDT: Ja, på senare tid har de varit mycket engagerade.

RD: Har din pappa någonsin sagt att han skulle ha velat bli skådespelare i stället för jurist?
BDT: Han tillhör en annan generation. Nu när han börjar bli äldre är det lite annorlunda, men förr … de dolde sina kort väl och visar inte alltför mycket känslor. Men vi brukar skoja om det och han är mycket stolt över mig. Och jag är stolt över att han är stolt.

RD: När visste du att du hade förmågan att bli skådespelare?
BDT: Det vet jag inte. Skådespelare är väldigt osäkra. Jag är väldigt osäker.

RD: Du har vunnit en Oscar och en Golden Globe. Vad mer krävs för att du ska bevisa för dig själv att du är en bra skådespelare?
BDT: De är inte så att jag behöver bevisa någonting för mig själv, men alla roller är olika. Alla filmer är olika. På sätt och vis är varenda film som den allra första. Jag ser fram mot att få vara med och berätta en historia.

RD: Du har pratat om att regissera och gjorde en kortfilm för många år sedan...
BDT: Ja, för runt 13 år sedan, men det var bara ett experiment. Mitt mål är att på allvar berätta en historia som uttrycker min syn på tillvaron och som jag vill berätta. Jag lär förmodligen fortsätta som skådespelare, men jag tror att jag så småningom kommer att göra en film och se hur jag känner mig när den processen är över.

RD: Du är 41 år nu. Har du några planer på att gifta dig och skaffa barn? Är det svårt att träffa en kvinna som vill ha dig för den du är och inte för allt som följer med på köpet?
BDT: Ja. Det är svårt. Man måste gallra lite hårdare. Dessutom reser jag ju hela tiden. När det gäller den här Che-­filmen så var jag i New York och skulle först till London och sedan Spanien, Argentina och Brasilien, därefter till Los Angeles och så till Frankrike – allt inom loppet av tre veckor. Det är helt enkelt ett väldigt hektiskt liv och då måste man ha någon som är väldigt lugn och verkligen förstår hur det är.

RD: Att ha en flickvän är en sak, men barn är en annan.
BDT: Ja, man måste vara närvarande och ge av sin tid och allt det där. Det är därför man måste hitta en partner som alltid finns där och som är stark nog att kunna klara alla situationer.

RD: Hur kommer det sig att alla i din familj har valt så svåra yrken? Din bror Gustavo är väl barncancerläkare?
BDT: Han räddar livet på barn och det är oerhört fint. Visst ryms där mycket lidande, men också den största glädje man kan få uppleva. Det handlar inte bara om lidande för min del heller. De flesta filmer jag gjort har varit svåra; svåra att spela in, svåra ämnen, svåra miljöer och svåra att finansiera, men jag älskar mitt jobb. Om jag inte tyckte att det var roligt skulle jag inte hålla på med det, och jag är säker på att min bror också gillar det han gör. Varje kväll känner man att man har åstadkommit någonting. Jag är säker på att min bror också känner så. När jag jobbar med en scen och plötsligt märker att jag verkligen fattar vad den handlar om … det är en fantastisk känsla.

RD: Du är en lyckligt lottad människa, Benicio.
BDT: Ja, jag är lycklig, men jag har fått slita hårt för allt jag har uppnått.

<< Tillbaka