Missfallen blev hennes räddning

En mans detektivarbete ledde till ett av de viktigaste medicinska genombrotten de senaste 40 åren.

Av Susannah Hickling

Efter nio missfall under sex år var 40-åriga Frances Krarup från Hastings i England övertygad om att hon aldrig skulle kunna få barn. Då berättade hennes förlossningsläkare att han hade upptäckt orsaken: Hon led av antifosfolipidsyndrom (APS), även kallat Hughes syndrom efter dess upptäckare.

Liksom de flesta andra hade Frances Krarup aldrig hört talas om APS, men diagnosen innebar ett avgörande genombrott. Nästa gång Frances Krarup blev gravid tog hon acetylsalicylsyra och sprutor med blodförtunnande medel varje dag. När Jessica föddes med kejsarsnitt i 34:e graviditetsveckan i november 2007 var Frances Krarup och hennes läkare lika hänförda. ”Hon lever! Hon lever!” utbrast Frances Krarup när hon såg sin dotter.

Vart femte missfall beror på APS, så det betraktas numera som den största enskilda orsaken till behandlingsbara missfall. Det ligger också bakom ett av fem slaganfall bland kvinnor under 45 år, en av fem djupa ventromboser och en av fem hjärtinfarkter hos unga kvinnor.

Professor Graham Hughes var tidigare chef för SLE-enheten vid Saint Thomas’ Hospital i London. I dag är han 67 år och driver London Lupus Centre på privata London Bridge Hospital.

Han är liten, proper och artig – ja, närmast självutplånande charmig – och stämmer inte alls in på bilden av en detektiv. Men faktum är att han ihärdigt fogade samman bitarna i ett medicinskt pussel som i flera årtionden hade gäckat läkarna.

Graham Hughes specialitet, systemisk lupus erythematosus (SLE), är en autoimmun sjukdom som innebär att immunförsvaret vänder sig mot den egna kroppen. Man skulle kunna säga att den drabbade blir ”allergisk mot sig själv”. SLE kan ge upphov till klåda, inflammationer samt organ- eller ledbesvär. Sjukdomen kan till och med vara dödlig.

Det var när Graham Hughes i mitten av 1970-talet tjänstgjorde ett år på Jamaica som han stötte på de första ledtrådarna till ett nytt syndrom. Under sitt arbete som allmänläkare på ett sjukhus i Kingston blev han förbryllad över det stora antalet patienter, många av dem kvinnor, som var rullstolsburna och led av en gåtfull förlamning som kallades ”jamaicansk neuropati”.

Graham Hughes ville ta reda på orsakerna bakom förlamningen. Han och hans kolleger tiggde till sig nyckeln till ett laboratorium där man kunde göra blodanalyser. Man fann att patienterna hade en antikropp i hjärnan som var riktad mot fosfolipid, en viktig beståndsdel i cellernas membran.

Graham Hughes återvände till SLE-kliniken som han hade startat på Hammersmith Hospital, och i egenskap av nyutnämnd chef för reumatologen lät han sina läkare testa för antifosfolipider. Under ronderna, i samtal med sina kolleger och på personalmötena i det lilla sammanträdesrummet slogs Graham Hughes av det faktum att många av patienterna som testade positivt för antifosfolipidantikroppar hade drabbats av blodproppar i vener eller artärer samt haft flera missfall.

Han upptäckte också neurologiska problem hos patienterna, inte bara jamaicansk neuropati, utan även migrän, stroke, epilepsi, minnesförlust och de ryckiga, okontrollerbara rörelser som kallas danssjuka.

Graham Hughes blev med tiden alltmer övertygad om att han hade stött på ett syndrom som var vanligt bland patienter med SLE men som var en separat sjukdom. Kunde det vara så att antikropparna mot fosfolipider på något vis fick blodet att tjockna, så att det bildades proppar i olika delar av kroppen? Om exempelvis kärlen som förser moderkakan med blod slammade igen skulle det kunna göra att det ofödda barnet fick för lite syre och dog.

År 1982 presenterade Graham Hughes och hans läkargrupp sina första fynd på Hammersmith Hospital. Den allra första patienten som Graham Hughes behandlade med antikoagulanter, en kvinna som hade drabbats av flera missfall deltog – med sitt nyfödda barn.

Bredvid Graham Hughes på första raden i hörsalen satt professorn i kirurgi, som vände sig till sin kollega och sa: ”Graham, min första hustru dog av det här.” Nu visste de båda två att hennes liv hade kunnat räddas.

Ännu var det ingen som hade en aning om alla de sjukdomar som antifosfolipidsyndrom kan orsaka. Vid det här laget hade Graham Hughes blivit fullkomligt uppslukad av sin forskning. Han vände sig även till andra sjukhusavdelningar. ”Du får jobba ihop med hematologerna”, sa han till en av sina forskarkolleger. ”Och du tar förlossningsavdelningen”, instruerade han en annan. Frågan var om andra specialister hade sett patienter med liknande symptom?

Ja, svarade förlossningsläkarna, de mötte ofta kvinnor med migrän, djupa ventromboser och andra problem i kombination med återkommande missfall. Prover visade att en av fem hade antifosfolipidantikroppar i blodet. Resultatet blev detsamma på leverkliniken på King’s College Hospital, på njurkliniken och neurologen.

Graham Hughes kände att han och hans kolleger hade lyckats när deras artikel om det nya syndromet antogs av den ansedda medicinska tidskriften The Lancet i november 1983. Men det fanns flera framstående skeptiker. En mexikansk SLE-specialist sa till exempel vid ett möte med American College of Rheumatologists att han betraktade det som uteslutet att antifosfolipidsyndrom skulle kunna vara en separat sjukdom. Men mindre än ett år senare testade även han för antikroppen på sin klinik i Mexico City.

Trots framgångarna hade Graham Hughes svårt att få fram pengar till sin forskning. Läkemedelsföretagen såg ingen större kommersiell potential i en sjukdom som kunde behandlas med redan existerande preparat.

Det har visat sig att var femte SLE-patient även har APS, och syndromet är utbrett även i den övriga befolkningen. Faktum är att det nu kommer fler patienter med APS än med SLE till SLE-klinikerna i London.

”Det dyker upp inom alla specialistområden”, säger Graham Hughes. I en italiensk studie fann man att en av fem som oväntat utvecklade epilepsi i tonåren testade positivt för APS. De epileptiska anfallen uppstår när små proppar tillfälligt blockerar blodtillförseln till hjärnan. ”Om hjärnan inte får tillräckligt med syre kan man drabbas av huvudvärk, minnesbesvär, balansproblem eller epilepsi.”

Andra befarar att de har drabbats av Alzheimers sjukdom när de märker att de börjar bli glömska. Vid minnestester som gjordes av en psykiater på Saint Thomas’ Hospital kunde en kvinna till exempel bara minnas 14 procent av orden i ett test. Men efter att ha tagit antikoagulanter i tre veckor lättade ”dimman” och kvinnan klarade testet perfekt.

Det händer ofta att medlemmar av samma familj drabbas av olika symptom även om alla testats positivt för APS. En kan få multipel skleros (MS), en epilepsi, en annan migrän, medan ytterligare en får sköldkörtelproblem. Diagnosproverna blir alltmer exakta. Numera kan patienterna ta ett enkelt blodprov i fingret för att se hur tjockt blodet är och justera sin medicinering utifrån det.

På senare år har strålkastarljuset riktats mot MS. När Graham Hughes frågade sina patienter om någon läkare hade sagt att de kanske led av MS svarade 32 procent ja. En kvinna var svårt handikappad, men när Graham Hughes behandlade henne med antikoagulanten warfarin kunde hon gå igen.

Graham Hughes ser det nu som sin främsta uppgift att sprida kunskapen bland läkare och allmänhet. ”Om man kunde förhindra 20 procent av strokefallen hos personer under 45 år skulle det innebära en stor besparing,” säger han. Han tror också att syndromet kan visa sig vara den ”felande länken” mellan stroke och migrän. Det är nämligen redan väl dokumenterat att en del strokedrabbade personer lider av migrän.

Trots att APS upptäcktes på 1980-talet är det än i dag många läkare som inte är tillräckligt informerade om sjukdomen.

Enligt Elisabet Svenungsson, överläkare på reumatologkliniken vid Karolinska Universitetssjukhuset, vet man fortfarande väldigt lite om hur vanligt APS är. ’’Vi startar en studie på Karolinska för att samla in patienter med diagnosen. Dessa sköts i dag på olika kliniker och vi hoppas bidra till ökad kunskap och samarbete kring diagnosen’’, säger hon.

’’Det är i alla fall helt klart att APS är underdiagnosticerat. Många bär på antikropparna utan att veta om det och vi har nyligen visat att ärftlighet bidrar till dessa antikroppar och till stroke. Men alla som har antikropparna drabbas inte av blodproppar eller missfall. Det viktiga är att diagnosticera antikropparna hos personer med dessa symptom så att man kan förhindra nya blodproppar och missfall.’’ I princip skulle vårdcentralerna kunna ta enkla blodprover för att ställa diagnosen, men kunskapen om APS är ännu för dålig, menar hon.

Enligt en ny studie är APS mer frekvent i södra Europa än i Sverige. ’’Det är ändå positivt att det pågår mycket forskning om APS. Det har blivit uppmärksammat. Och om man upptäcker och behandlar APS i tid kan man förhindra irreversibla skador hos många patienter.’’

När 69-åriga Deborah Meanley kom till Graham Hughes år 2003 hade hon träffat tolv läkare under 22 års tid. Då hade hon lidit av ledvärk, migrän, transitoriska ischemiska attacker, minnesförlust, balansproblem och temporär blindhet. Hon blev tvungen att sluta som allmänläkare och i stället börja arbeta som psykiater innan hon tvingades ge upp även den karriären. Den sista tiden var hon så utmattad att hon tillbringade upp till fem timmar om dagen i sängen. Läkarna trodde att hennes besvär berodde på antingen ångest, en sjukdom i innerörat eller demens.

Till slut fick Deborah Meanley en remiss till Graham Hughes. Han lyssnade noga på hennes berättelse i en kvart och sa sedan: ”Jag tror att du har APS.” När han tittade på resultaten av prover som andra läkare inte hade tagit bekräftades hans misstankar. Efter tre–fyra dagar på warfarin var Deborah Meanley uppe och i gång och hennes kognitiva funktioner blev allt bättre. ”Jag kunde återta min plats som violinist i en orkester och två stråkensembler”, säger hon. ”Det har gett mig min livskvalitet tillbaka.”

Ur Reader's Digest 3/2010

<< Tillbaka