Skriv och berätta

Av Joe Kita

Vill du lämna något bestående efter dig och förstå dig själv bättre på kuppen? Sätt din historia på pränt.

Jeannette Walls hade en svår barndom och växte upp under fattiga och rotlösa förhållanden. Så småningom lyckades hon ta sig ur fattigdomen och flyttade till New York, där hon blev en framgångsrik skvallerkrönikör. Hennes föräldrar flyttade också dit, men de blev snart hemlösa. En kväll när Jeannette var på väg till en fest i dyra designerkläder, fick hon plötsligt syn på sin mamma som stod och rotade i en sopcontainer. Jeannette Walls böjde ner huvudet och bad taxichauffören att köra hem henne igen. Oj, vad folk skulle prata om de visste vem hennes mamma var …
”Jag var skräckslagen”, säger hon. ”Jag kände mig så privilegierad med en make som älskade mig, ett fantastiskt jobb och ett fint hus. Ändå upplevde jag mig själv som en bedragare. Jag kände ett inre tvång att skriva om det här pinsamma ämnet trots att jag visste att jag riskerade allt.”
Under en tjugoårsperiod gjorde Jeannette Walls fyra misslyckade försök att börja skriva sina memoarer och varje gång blev hon så frustrerad och rädd att hon slängde bort hela manuset. Hon var 44 år när Glasborgen till slut publicerades. Den har legat på New York Times bästsäljarlista i nästan tre år, sålts i över två miljoner exemplar, översatts till tjugotre språk och ska snart bli film.
”En av de saker jag lärde mig genom att skriva mina memoarer är hur mycket vi alla har gemensamt”, säger Jeannette Walls. ”Många tror att vissa saker bara drabbar dem själva och att det på något sätt gör dem till sämre människor. Jag uppmanar hela tiden människor, speciellt äldre, att skriva och berätta om sina liv. Det ger ett helt nytt perspektiv. Det gav mig en riktig tankeställare och var mycket renande. Även om boken inte hade sålts i ett enda exemplar hade det ändå varit värt det.”
Man måste inte ha haft en svår barndom för att skriva sina memoarer. Man måste inte ha excentriska föräldrar. Tro det eller ej, det krävs inget dramatiskt alls. Och man måste faktiskt inte publicera det. I romanen Magistern berättar Frank McCourt, Pulitzerpristagare och författare till Ängeln på sjunde trappsteget, om en diskussion han hade med en skeptisk elev. ”Ni har tur ni, mr McCourt”, sa eleven. ”Med er eländiga barndom så har ni alltid någonting att skriva om. Men vad ska vi skriva om? Det enda vi gör är att födas, gå i skolan, åka på semester, gå på universitetet, bli kära, ta examen och lära oss ett yrke, gifta oss, få de där 2,3 ungarna, skicka iväg dem till skolan, skiljas som femtio procent av befolkningen, bli tjocka, få den första hjärtinfarkten, gå i pension och sedan dö.”
”Jonathan”, svarade Frank McCourt, ”det var den eländigaste beskrivning av ett liv jag någonsin har hört i ett gymnasieklassrum. Men du har samtidigt räknat upp beståndsdelarna i den stora amerikanska romanen. Du har ringat in Theodore Dreisers, Sinclair Lewis och F Scott Fitzgeralds författarskap.”
Med andra ord lever 99,9 procent av oss ganska trista liv. Men alla försöker vi hitta någon mening med våra liv och här kommer värdet och möjligheten i att skriva sina memoarer in. Det är terapeutiskt för författaren och det hjälper så småningom även hans eller hennes efterlevande att bättre förstå sig själva.
”Att skriva sina memoarer innebär att överlämna sitt liv till någon annan och säga: Det här är vad jag har gått igenom, det här är den jag är, och kanske kan du lära dig något av det”, säger Jeannette Walls. ”Det gäller att uppriktigt dela med sig av vad man tänker, känner och har gått igenom. Om man kan göra det på ett effektivt sätt kan en annan människa ta lärdom av ens erfarenheter utan att själv behöva gå igenom samma sak.”
Att skriva och berätta om sitt liv leder också till att man får en ny förståelse för det man varit med om, och det vid en ålder då man känner sig själv ganska bra. Författaren Stephen King har sagt: ”Jag skriver för att komma på vad jag tycker.” Han menar att det är först när man skriver ner en händelse på papper och letar efter de rätta orden för att beskriva den som man fullt ut kan bedöma och förstå den. Genom att fläta ihop besläktade händelser kan man plötsligt se ett mönster i livets lapptäcke. Man skapar på så sätt ett arv med beständigt värde för familj och vänner.
Det finns lika många olika typer av memoarer som det finns människor. Man kan, liksom Jeannette Walls och Frank McCourt, välja att berätta om sin barndom. Man kan skriva om platser man har besökt, som Elizabeth Gilbert gör i sina populära memo­arer Lyckan, kärleken och meningen med livet. Man kan berätta om någon speciell person som har inspirerat en, som Lorna Kelly gjorde i The Camel Knows the Way som handlar om hennes tid tillsammans med Moder Teresa och hennes hjälparbetare. Man kan skriva om ett brott eller en stor orättvisa man har upplevt, såsom Mary-Ann Tirone Smith gjorde i Girls of Tender Age där hon spårar upp en gammal klasskamrats mördare. Man kan skriva om vad som helst, stort eller smått. Alla har vi berättelser lagrade i vårt undermedvetna som bara väntar på att bli uttolkade.
Det svåra är att komma igång, att locka fram själva berättelsen. (Det finns faktiskt de som anser att själva igångsättandet motsvarar halva jobbet.) Eftersom det ligger ett inneboende värde i att försöka skriva, oavsett vad omgivningen eller allmänheten anser om resultatet, måste man inte vara professionell författare eller ha kontakter i förlagsvärlden för att försöket ska bli lyckat. Tvärtom kan man skriva bara för sin egen skull.
Lorna Kelly var involverad i Moder Teresas arbete under sexton år. Hon hade lämnat sin tjänst som auktionist på Sotheby’s på Manhattan för att arbeta i slummen i Cal­cutta och på andra ställen i världen. ”Ibland när jag var hemma brukade jag hålla föredrag. Människor uppmanade mig hela tiden att skriva ner mina upplevelser. Jag betraktade inte mig själv som författare men jag fick höra det så ofta att jag tänkte att jag ändå måste göra det. Så jag började skriva på min gamla skrivmaskin. Jag var ganska naiv för jag trodde att jag skulle skriva en bok och vara klar veckan efter och ägna mig åt något helt annat. Men till slut släppte jag allt och ägnade mig helt och hållet åt att skriva.”
Lorna Kelly, som gav ut sin bok på eget förlag, tryckte en första upplaga på tio tusen exemplar och finansierade projektet med olika extrajobb (inklusive ett inhopp som portier). Med hjälp av personliga rekommendationer och eget engagemang har hon
sedan dess tryckt en ny upplaga och sålt totalt femton tusen exemplar.
”Framgången mäts inte i hur många böcker jag har sålt”, säger hon. ”Den mäts i lyckan av att ha producerat någonting fantastiskt.”
I motsats till Lorna Kelly hade Mary-Ann Tirone Smith skrivit åtta romaner innan hon beslutade sig för att i memoarform ta itu med en händelse som hon insåg hade förföljt henne i åratal. När hon var nio år blev hennes vän Irene sexuellt utnyttjad och strypt i området där hon bodde. Men eftersom detta skedde på 1950-talet då man fick lära sig att tiga och bita ihop så talade man inte om saken. När Mary-Ann Tirone Smith beslöt att ”ta bladet från munnen” flera årtionden senare strömmade minnena tillbaka.
”Man tror att man inte ska kunna komma ihåg detaljer om saker som hände för så länge sedan”, säger hon, ”men det enda som krävs är att man sätter sig ner i lugn och ro och skriver en rad. Då börjar man se hela händelsen framför sig. Det är otroligt.”
Men man måste vara beredd på att vissa saker som kommer tillbaka kan vara smärtsamma. ”Att skriva sina memoarer är som att förbereda sig inför att gå och bikta sig”, säger Frank McCourt som gav ut Ängeln på sjunde trappsteget först vid 66 års ålder. ”Man måste rannsaka sitt samvete. Det kräver ärlighet. Man kan inte skriva några äkta memoarer om man hela tiden ska bekymra sig för vad familj och vänner ska säga. Om det är ärligt och uppriktigt så finns det inget annat sätt att säga det på även om sanningen gör ont. Läsarna kommer åtminstone att uppskatta ditt mod och respektera dig för det.”
”När man är fullständigt ärlig och uppriktig om sig själv framkallar det en suck av lättnad hos andra”, säger Lorna Kelly. ”De inser att de inte är ensamma, att de inte är några knäppskallar; någon annat har känt precis likadant eller upplevt något som man själv har drömt om. Man gör sig själv en otjänst om man frestas att tumma på sanningen. Ärlighet är inte bara en gåva till andra – den är också en gåva till en själv.”
En annan viktig faktor i memoarskrivandet är konsten att kunna blicka tillbaka. Det räcker inte att bara redogöra för sitt liv som om man vore en journalist på en dagstidning. Att skriva sina memoarer innebär att man skriver om vad man har lärt sig av sina upplevelser. Jeannette Walls började till exempel med att skriva om sin barndom ur en objektiv betraktares perspektiv och resultatet blev, som hennes litterära agent påpekade, något som man läste som om det vore ”inslaget i cellofan”. Först när hon iklädde sig rollen som sig själv som liten flicka blev det verkligt och gripande.
Att skriva sina memoarer kan på många sätt liknas vid att måla. Man kletar dit några ord på en tom duk, tar några steg tillbaka, betraktar hur de passar ihop och sedan putsar man till det. Det här steget tillbaka kan
liknas vid ett tillbakablickande eller eftertänksamhet. Det är ett försök att komma på saker och ting. Det är sökandet efter din egen sanning.
”En klok terapeut sa en gång till mig att vad jag hade gjort i min bok Glasborgen var exakt det som han försöker få sina patienter att göra, nämligen att konfrontera sanningen”, berättar Jeannette Walls. ”Under många år flydde jag ifrån sanningen, men den har en förmåga att hinna ikapp en. Att skriva om den var mitt sätt att acceptera den. Det som förföljer en och har makt över en förlorar denna makt när man väl konfronterar det. Många människor frågar mig: ’Hur kunde du förlåta dina föräldrar för att ha behandlat dig så där?’ I själva verket var det mig själv jag var tvungen att förlåta. Genom att sätta mig ner och berätta vad som verkligen hade hänt förstod jag för första gången det.”

<< Tillbaka