|
Invasion Vad händer när en praktfull akvariefisk från andra sidan jordklotet börjar härja fritt i Atlanten? (Ledtråd: Det är ingen vacker syn.) av Robert Kiener Vår sex meter långa dykbåt gungar stilla i det kristallklara, turkosblå vattnet utanför Great Exuma, en av Bahamaöarna, och jag gör några sista justeringar på dykmasken och snorkeln. Jag ska strax följa med marinbiologen Mark Hixon på en undervattensexpedition för att leta upp och fånga en drakfisk, även kallad lejonfisk eftersom fenorna för tanken till en lejonman. Akvarieälskare med tropiska fiskar som specialitet känner den under dess vetenskapliga namn, Pterois volitans. Innan vi hoppar överbord påminner Mark Hixon
mig om att hålla mig på avstånd om vi skulle se
någon. ”De här små sötnosarna kan ge dig en
rejäl snyting”, säger han. ”Ett enda stick av
gifttaggarna på ryggfenorna och det blir
sjukhuset nästa. Och närmsta sjukhus ligger en
flygresa härifrån.” Jag har kommit till Bahamas för att följa med Mark Hixon medan han undersöker vad han menar kan bli ”den mest förödande havsinvasionen någonsin”. Han och andra forskare försöker komma på något sätt att stoppa den explosiva tillväxten av drakfisk, en icke inhemsk art som håller på att äta sig genom Karibiska havet och andra atlantiska vatten. ”’Explosiv’ är ett bra ord. Och man kan tillägga ’invasiv’”, säger Mark Hixon medan vi dricker en öl på Perry Institute for Marine Science på Lee Stocking Island vid Great Exuma. För tio år sedan var det sällan man såg någon drakfisk i Atlantens vatten. De här 30 centimeter långa rödbrunrandiga skönheterna, som gömmer en arsenal av nålvassa och giftiga fenstrålar bland de fjäderlika, halvgenomskinliga fenorna, hör hemma i Stilla havet och Indiska oceanen, 1 600 mil från Karibien. ”Men plötsligt dök de upp i Atlanten”, säger Mark Hixon. ”Det var som att se en isbjörn på Hawaii.” De hade inte simmat dit, förklarar han, och det finns inget som tyder på att de hade råkat följa med i något fartygs ballastvatten. ”Hur kom de hit då?” frågar jag. Mark Hixon
ler, tar en klunk öl och berättar en
häpnadsväckande historia (ingen kan bevisa att
det verkligen var så här det gick till) med
början i slutet av augusti 1992 när södra
Florida drabbades av orkanen Andrew. Det var en
kategori 5-orkan, seklets tredje kraftigaste,
som drog in över land med vindstyrkor på över 70
meter i sekunden och sopade bort tusentals hus,
och ett antal akvarier. Men en del vetenskapsmän menar att drakfiskarna förmodligen släppts ut av akvarieägare som insett att deras glupska sällskapsdjur snabbt skulle kunna sätta i sig varenda liten fisk i akvariet. DNA-analyser tyder på att drakfiskarna i Atlanten härrör från västra Indonesien där man fångar drakfisk som sedan säljs som akvariefiskar. Oavsett hur de tog sig till Atlanten har deras antal i alla fall flerdubblats många gånger om. Eftersom fisken inte tycks ha några lokala fiender förökar den sig med en oerhörd hastighet. Enligt vissa forskare finns det fler än 400 drakfiskar per hektar i Bahamas. Drakfiskar har observerats från Panama i söder till Massachusetts i norr. ”Det har aldrig tidigare hänt att någon fiskart koloniserat ett så stort havsområde så snabbt”, säger Paula Whitfield som forskar i ekologi vid National Oceanic and Atmospheric Administration (NOAA). Forskarna har upptäckt att fiskarnas befruktade ägg ”liftar” med Golfströmmen. Man har visserligen inte fått in några säkra vetenskapliga data än, men fiskare i Karibien hävdar att drakfisken redan har påverkat deras fångster av kommersiell fisk som grouper och snapper. Mark Hixon och hans grupp såg hur en drakfisk slukade över 20 småfiskar på en halvtimme. ”Det värsta av allt är att de äter sig fram genom reven som en gräshoppssvärm”, säger Mark Hixon som är expert på korallrev. Eftersom drakfisken äter betande fiskar, som förhindrar att de känsliga reven kvävs av sjögräs, är många oroliga för dessa hotade ekosystems framtid. Ombord på Mark Hixons båt väntar jag ivrigt och en aning nervöst på att få se fisken – som ibland kallas ”Frankenfisk” – i aktion. Så hoppar jag ner i det fem–sex meter djupa vattnet utanför Great Exuma och snorklar ovanför Mark Hixon medan han dyker med två nät som han hoppas kunna fånga en drakfisk med. Några minuter senare ligger jag stilla ovanför ett konstgjort rev som han och andra forskare har byggt av cementblock. Det är som ett litet hyreshus nere på den sandiga havsbottnen med massor av färggranna ”hyresgäster”, från mångfärgade papegojfiskar till neonblå frökenfiskar och små läppfiskar, som simmar ut och in i alla vinklar och vrår i det koralltäckta revet. Men ingen drakfisk. Sedan lyser Mark Hixon med sin lampa in i en skreva. Han ger mig ett tecken och jag snorklar närmare. En 45 centimeter lång drakfisk, med de majestätiska fenorna utspärrade som en påfågelstjärt, tittar tillbaka på oss. Jag vet att fisken inte anses vara aggressiv, men när jag dyker ner kan jag inte låta bli att tänka på historierna om olyckliga fiskare och dykare som har blivit illa stuckna. Dyktursarrangören Bruce Purdy i Florida berättade att när han blev stucken av en drakfisk blev hans hand mörkröd och svällde upp som en ballong. ”Det gjorde så fruktansvärt ont att jag ville hugga av handen”, sa han. En fiskare på Great Exuma sa att han ”grät som ett barn” när han blev stucken. ”Drakfiskstick kan orsaka illamående, andningssvårigheter, förlamning, kramper och medvetslöshet. I exceptionella fall kan även dödsfall inträffa”, läste jag på en webbsajt. Föga lugnande. När jag äntligen befinner mig ansikte mot ansikte med Pterois volitans är fisken enastående vacker. Kroppen skimrar med röda, vita och gyllene ränder, och de fina, tunna fenorna böljar och fladdrar hypnotiskt i den lätta strömmen. Jag är bara en armslängd bort, närmare vågar jag mig inte, men fisken visar ingen rädsla utan stirrar mig kusligt rakt i ögonen. Jag har nästan lust att sträcka fram handen och röra vid den. Nästan – om det inte vore för de 18 väl dolda rygg- och analfenstrålarna som alla är försedda med ett par starka giftkörtlar. Plötsligt simmar fisken bort och avslöjar sin
sanna natur. Fascinerad ser jag hur drakfisken
breder ut fenorna för att ”hypnotisera” en liten
läppfisk. Sakta tränger den upp den intet ont
anande fisken mot revet. När Mark Hixon fångat fisken återvänder vi till båten och han berättar att drakfiskar har setts äta upp fiskar som är två tredjedelar av deras egen längd. Ett experiment som hans kollega Mark Albons ledde visade vidare att drakfiskar åt cirka 80 procent av de unga inhemska fiskarna på flera forskningsrev. När vi jagar fram över de stilla vattnen i Exumasundet på väg tillbaka till Perry Institutes marinlaboratorium frågar jag Mark Hixon om han är optimistisk eller pessimistisk inför möjligheten att få bukt med drakfiskinvasionen. ”Du såg hur drakfiskarna dammsög reven på inhemska fiskar”, svarar han. ”Tyvärr är jag pessimistisk. Men vi har inte förlorat än.” Runtom i hela regionen arbetar mängder av vetenskapsmän, statstjänstemän och andra frenetiskt med att försöka lösa gåtan. Alla befinner sig i en kapplöpning mot tiden. Just nu leder drakfiskarna. På Perry Institute träffar jag marinparasitologen Paul Sikkel som ägnar en stor del av sommaren åt att dissekera drakfisk på jakt efter ”någon svaghet i deras pansar”. Ju fler parasiter, desto mer sårbar kan en fisk antas vara. Men när han studerar gälvävnaden från en nyfångad drakfisk i mikroskopet utbrister han: ”Det är helt otroligt. Det här är den renaste fisk jag någonsin sett. Jag ser inga parasiter!” Drakfiskarna har vunnit en rond mot vetenskapsmännen. Många forskare har hoppats på att hitta någon
lokal fiende till drakfisken. Mark Hixon reste
nyligen till Stilla havet för att se vad det är
som håller drakfiskarna där ”i schack”. ”För
tillfället har vi inte en aning”, säger han. Ett antal myndigheter och organisationer som ägnar sig åt att skydda haven samarbetar nu för att utgöra ett ”varningssystem” för drakfiskinvasionen. En av medlemsorganisationerna är Reef Environmental Education Foundation (REEF) i Key Largo i Florida. I januari 2009 berättade en dykare för stiftelsens vd Lisa Mitchell att hon sett en drakfisk vid ett vrak i det 10 000 kvadratkilometer stora marina skyddsområdet Florida Keys National Marine Sanctuary. ”Vi blev chockade”, säger Lisa Mitchell. ”Det
var den första bekräftade iakttagelsen av en
drakfisk i våra vatten.” Tidigt nästa morgon
hoppade en grupp från REEF ombord på en dykbåt
och körde snabbt till vraket. Gruppen hittade
drakfisken precis där dykaren sagt att den
skulle vara och fångade den i ett nät. ”Vi vet
att vi inte kan ta bort varenda drakfisk som
finns där, men vi gör vad vi kan för att hindra
dem från att få fotfäste i vår trädgård”, säger
Lisa Mitchell. Många experter menar att det bästa och enklaste sättet att reglera beståndet av drakfisk vore att helt enkelt äta den. Faktum är att en del restauranger i Bahamas huvudstad Nassau har börjat ha drakfisk som en liten udda specialitet på menyn. Men jag upptäcker snart att bahamanerna tvekar att äta vad många av dem kallar ”giftfisken”. När jag frågar den berömda kocken Susan
Gordon på Great Exuma om hon vill göra mig
sällskap på en drakfiskmiddag, gapskrattar hon.
”Aldrig i livet!” säger hon. ”Jag rör inte vid
den fisken.” Påhejad av en skara ortsbor och marinbiologer filéar, panerar och steker Susan Gordon fisken och smaksätter med limejuice och vitlök. När jag tar en bit vitt fiskkött på gaffeln och för den till munnen är det precis dödstyst. Jag minns Mark Hixons ord: ”Närmaste sjukhus ligger en flygresa härifrån.” Fiskköttet flagar sig lätt i skivor och har
en nästan söt smak, ungefär som grouper.
”Jättegod”, säger jag och tar en tugga till.
Susan Gordon tvekar men tar en stor bit på
gaffeln. Hennes utlåtande: ”Mmmmm.” Jag kan fortfarande höra skratten och se deras breda leenden. Skribenten har vunnit en rond mot drakfisken. Nyligen gjordes en oroväckande upptäckt. Marinbiologen James Morris och hans kolleger vid NOAA publicerade en studie som visade att en drakfiskhona kan producera över två miljoner ägg om året. Nu är det ännu mer bråttom att komma på ett sätt att stoppa invasionen.
Det finns ingen risk att den tropiska drakfisken kommer att nå svenska vatten. Det är främst arter från liknande klimat som kan få fäste här. Det säger Emma Nohrén, marinbiolog på Havets hus i Lysekil. Däremot har vi andra arter som har eller hotar att invadera våra kuster. Den amerikanska kammaneten, Mnemiopsis leidyi, påträffades för första gången på den svenska västkusten år 2006. Kammaneten äter enorma mängder djurplankton, fiskägg och fisklarver och förökar sig mycket snabbt. Den kan därför hota både fiskbestånden och göra så att växtplanktonen kan växa ohämmat. När arten oavsiktligt introducerades i Svarta havet på 1980-talet bidrog detta till att ansjovisbeståndet kollapsade. Dess spridning i våra vatten övervakas av Göteborgs universitet. Ett annat potentiellt gissel är det japanska jätteostronet, Crassostrea gigas. Den har sitt ursprung i Japan och Sydostasien men ökar nu längs den svenska västkusten. Från att bestånden på vissa platser var 100 ostron per kvadratmeter 2006 visade mätningar 2009 på 400 exemplar per kvadratmeter. Ostronet har sannolikt spridit sig från odlingar i danska vatten och lever grundare än våra inhemska ostron. De kan konkurrera om plats och föda med till exempel blåmusslan. ”Eftersom de bildar rev kan de ändra bottenstrukturen och påverka strömmar och vattenutbyte i trånga, mindre sund”, säger Emma Nohrén. ”De kan även bli ett gissel för båtar eller sätta sig på badstegar.” Vissa fåglar äter dem, men de är taggigare och mer svårforcerade för fåglar än våra inhemska ostron. Längs polska östersjökusten har den svartmunnade smörbulten, Neogobius melanostomus, etablerat sig och har påträffats ända upp i Finska viken. Den konkurrerar om födan med andra bottenlevande fiskarter. Risken är stor att den även sprider sig till svenska kusten, där den blir ett hot mot de inhemska arterna. Den kan föröka sig snabbt och är anpassningsbar eftersom den tolererar både salt- och sötvatten. ”Troligtvis har arten kommit hit från Svarta havet via barlastvatten från flodtrafik”, säger Emma Nohrén. ”Men den är god att äta och kan även bli ett tillskott som matfisk.” Ur Reader’s Digest 5/2010.
|
