Det är fredagseftermiddag i SoHo och det är liv och rörelse på gatorna i Londons konstnärskvarter. Djupt inne i en gränd, mellan musikaffärer, bokhandlar och teatrar som markerar gränsen till granndistriktet West End, ligger lyxhotellet där jag träffar Daniel Craig för att prata om hans andra James Bond-film, Quantum of Solace. Det är inte en slump att vi ses på just detta hotell. För många år sedan försörjde sig den unge Daniel Wroughton Craig genom att jobba på olika restauranger i just de här kvarteren, så att han skulle kunna satsa på sin dröm och spela teater med National Youth Theatres ensemble på kvällarna.
Daniel Craig föddes i Chester 1968. Hans pappa var sjöman i handelsflottan och mamma konstlärare (föräldrarna separerade när han var fyra). Redan som barn medverkade han i skolpjäser, uppmuntrad av sin mamma som brukade ta med honom och hans syster till The Everyman Theatres föreställningar i Liverpool. När han var 16 år flyttade han till London där han tog diverse olika jobb för att försörja sig medan han försökte bygga upp en skådespelarkarriär. År 1988 började han på den berömda Guidhall School of Music and Drama och tog sin examen som 23-åring år 1991.
Daniel Craig gjorde sin filmdebut i Ensam är stark, där han spelade en officer i apartheidregimens Sydafrika, och år 1996 anställdes han av BBC för att göra huvudrollen i tv-serien Our Friends in the North. Serien blev en enorm succé och Daniel Craig blev en välkänd och eftertraktad skådespelare i England.
Hollywood upptäckte honom år 2001 när han fick spela mot Angelina Jolie i Lara Croft: Tomb Raider. Därefter gjorde han Road to Perdition tillsammans med Paul Newman och Tom Hanks.
Daniel Craig, som är intresserad av både djupa roller och actionfilmer, spelade sedan en man som har ett förhållande med en dubbelt så gammal kvinna i The Mother och poeten Ted Hughes i Sylvia med Gwyneth Paltrow. År 2004 fick han rollen som kokainhandlare i Layer Cake och det var den filmen som visade att han hade det som krävdes för att axla Pierce Brosnans Bondmantel. Det dröjde inte länge förrän han utsågs att som sjätte skådespelare i raden gestalta den legendariske och mytomspunne agenten.
Casino Royale blev den mest inkomstbringande James Bond-filmen av de 21 som gjorts dittills. Daniel Craig var den förste blonde Bond, den kortaste och den ende rolltolkare i raden som ännu inte var född när den första 007-filmen hade premiär. Hans insats i Casino Royale övertygade kritikerna om att han var perfekt i rollen som James Bond.
Quantum of Solace är en direkt uppföljare och historien tar vid några minuter efter det att den förra filmen slutat. Den skildrar Bonds desperata jakt på den man som bär ansvaret för Vesper Lynds död och om kraftmätningen med den ondskefulle entreprenören Dominic Greene (Mathieu Amalric). Filmen har världspremiär i Sverige natten till den 31 oktober och går samma natt upp på biograferna i Storbritannien.
Reader’s Digest: Vad var de största utmaningarna när ni gjorde den här andra filmen? Du hade ju redan med den första filmen bevisat att du kunde axla rollen som Bond?
Daniel Craig: Vi satte igång någonting med Casino Royale, eftersom vi gjorde en film som skilde sig väldigt mycket från dem som gjorts tidigare. Det gällde den här gången också, men i ännu högre grad, för nu var vi liksom offer för vår egen framgång. Vi spenderar 200 miljoner dollar och då är vi också skyldiga publiken att åstadkomma ett resultat som ser ut att ha kostat 200 miljoner. Och det kräver en massa arbete och slit.
RD: Och för dig som skådespelare?
DC: Jag kände att vi hade en del som var oavslutat efter förra filmen. Eva Green gjorde en sådan underbar rollprestation som Vesper. Den kärleksaffären var djup och äkta och vi kunde helt enkelt inte lämna cirkeln ofullbordad. Den Bond vi har lärt känna är en man som aldrig förlorar – varken i kortspel, i kärlek eller i livet – men här drabbades han faktiskt av en mycket svår förlust och det påverkade honom verkligen. Jag ville ta med den erfarenheten in i den här filmen. Därav titeln [ungefär: ”En smula tröst”] som är hämtad direkt från titeln på en novell som Ian Fleming skrev.
RD: I och med att du springer och hoppar och slåss och gör stunts får du mindre tid att utveckla din rollfigur och lära känna den här mannens personlighet. Sätter det extra stor press på dig?
DC: I En Bond-film kan inte vara enbart en karaktärsstudie. Man måste förlita sig på att rollfigurens personlighet är tillräckligt solid och att stämningar och känslor slår an en ton som publiken minns. Men det är trots allt en James Bond-film och därför ska det vara explosioner och bilkrascher. När jag gör actionscenerna koncentrerar jag mig på att skapa spänning, och när jag gör de vanliga scenerna är det lugnt och avslappnat och jag kan jobba mycket mer intimt med regissören. Jag behöver inte skrika till honom tvärs över något fält.
RD: Vad tycker du själv att du har gemensamt med James Bond?
DC: Jag gillar snabba bilar. Jag gillar vackra kvinnor. Men jag tycker att hans rollfigur är smått overklig och därför kan jag inte jämföra mig själv med den. Rollen som Bond är rolig att göra. Det är vad den är. Och det är vad jag försöker få ut av den.
RD: När du var barn och såg en Bondfilm, tänkte du då att du skulle vilja spela Bond en dag?
DC: Nej. Men det hindrade mig inte från att leka James Bond på samma sätt som jag lekte Spindelmannen och Stålmannen eller vad som helst. Det var en del av min barndom. Och när jag blev skådespelare hade jag absolut inte någon tanke på att spela James Bond. Det föll mig aldrig in över huvud taget.
RD: Är du förvånad över att du blev berömd för en fysisk roll som den här?
DC: Jag har alltid gillat det fysiska. Det har alltid funnits med i de filmer jag har gjort. Men att göra den här filmen ingick inte i någon sorts karriärplan.
RD: Var skådespelaryrket det enda som existerade för dig när du var yngre?
DC: Jag hade andra planer en period, men det var bara för att jag var tvungen. Det gick dåligt för mig i skolan, så ett tag funderade jag på att ta värvning i flottan. Jag övervägde alla tänkbara jobb men lyckligtvis gav mamma mig en liten knuff i rätt riktning. Hon visste att jag ville bli skådespelare men jag hade blivit en sådan där 16-åring som sover hela dagen och inte orkar göra någonting. Hon gav mig sin välsignelse och det hjälpte. Jag började spela teater och sedan utvecklades jag vidare från det.
RD: Var du inte tillräckligt motiverad i skolan?
DC: Nej, kanske inte. Tyvärr var jag en del av ett skolsystem som filtrerade bort barn när de var elva år. Jag klarade inte examensprovet så jag blev tvungen att börja i en annan skola som inte var akademiskt inriktad. Jag tror att mamma innerst inne hade velat att jag skulle gå på universitetet och skaffa mig en utbildning och därefter bli skådespelare. Men nu blev det inte så och därför fick jag börja med teatern lite
tidigare än jag hade tänkt.
RD: Du brukade gå på teater när du var barn. Tror du att det inspirerade dig?
DC: Det inte bara inspirerade mig. Det präglade mig för all framtid. Jag fick vara med backstage och uppleva teatern inifrån. Det var då jag förälskade mig i den. Än i dag ryser jag av lycka varje gång jag kommer in på en teater. Det är min kyrka.
RD: När du spelade med National Youth Theatre jobbade du samtidigt som servitör på olika restauranger. Njuter du extra mycket av framgångarna därför att du fick slita så hårt då?
DC: Det är möjligt. Någonstans i bakhuvudet finns fortfarande tanken att allt det här är underbart, men att det kan ta slut i morgon. Jag tänker fortfarande så.
RD: Vad skulle du vilja att det stod på minnesplattan man kommer att sätta upp på huset i Chester där du föddes?
DC: Skådespelare. Skådespelare är bra. Det skulle jag vara mycket nöjd med.
