Tappat minnet?

Många minnesproblem kan åtgärdas, bara du vet hur. Här är din guide till hur du behåller skärpan.

av Regina Nuzzo och Karen Ravn

Om man frågar Cheryl McBride från Sedalia i Missouri i USA om när hon slutade andas (så länge att läpparna blev blå) säger hon att det var en oerhörd tur. Jo, det gör hon faktiskt. Det är inte det att hon tycker om nära döden-upplevelser, men den här blev en vändpunkt i hennes liv.

Under en tid hade hon känt sig orolig och matt och haft ont i huvudet. Till råga på allt höll hon på att tappa minnet.

Det var inte bara det att hon glömde nycklarna eller gick ifrån handväskan. Cheryl McBride hade arbetat som lärare i nästan tre decennier, men några gånger under de senaste åren hade hon plötsligt drabbats av total blackout mitt under en viktig presentation av sin pedagogik, trots att hon hållit samma föredrag otaliga gånger och kunde det utan och innan. ”Det var skrämmande”, säger hon.

Alla som inte är så unga längre vet hur det är när man inte hittar ord eller när man inte minns vad grannen heter. Att det hakar upp sig ibland är irriterande. Händer det oftare kan det orsaka ett styng av oro. En längre rad påtagliga minnesluckor kan göra oss livrädda och få oss tro att vi har drabbats av Alzheimers sjukdom. Men det finns fler minnesmarodörer än alzheimer. Överraskande många sjukdomar kan göra vårt knivskarpa intellekt rostigt och trubbigt. Experterna menar att det är viktigt att vara medveten om detta faktum, för många av problemen kan botas och minnesskadan kan rättas till. Ändå misslyckas läkarna ofta med att ställa rätt diagnos.

Ibland beror det på att den drabbade själv är omedveten om viktiga symptom. Cheryl McBride berättade till exempel för sin läkare att hon var bekymrad över sin glömska. Hon hade just börjat ta hand om sina gamla föräldrar, så läkaren trodde att problemet kunde bero på stress. Han föreslog en lugnande medicin, men Cheryl McBride skulle just resa bort tillsammans med en god vän och var inte intresserad.

Första natten på hotellet upptäckte Nina Freed något som hon inte visste om sin väninna. ”Cheryl snarkade”, säger hon. ”Väldigt högt. Hon bara snarkade och snarkade och snarkade.”

En natt slutade dock snarkningarna plötsligt. ”Jag tittade bort mot Cheryl och hon andades inte”, säger Nina Freed. ”Hon var väldigt blek och alldeles blå runt läpparna. Mitt hjärta höll på att stanna. Jag var precis på väg att ruska om henne ordentligt när hon gav till en kraftig frustning.”

Frustningen fick Cheryl McBride att vakna, men hon visste inget om vad som hade hänt förrän hennes väninna beskrev det för henne. På Nina Freeds uppmaning berättade hon om händelsen för sin läkare vid nästa hälsokontroll. När hon gjorde det visste läkaren genast vad hennes problem berodde på. Hon led hon av obstruktiv sömnapné. Då och då medan hon sov slappnade den mjuka gommen längst bak i halsen av och blockerade luftvägarna. Hos dem som lider av apné kan detta upprepas hundratals gånger per natt, men i likhet med Cheryl McBride har de ingen aning om det.

”Man kvävs”, säger öron-näsa-halsläkaren Carol Ash, medicinsk chef för programmet Sleep for Life på Somerset Medical Center i Somerset i den amerikanska delstaten New Jersey. ”Men trots att man sover märker hjärnan detta, så den ser till att man börjar andas igen.”

Andningsuppehållen gör att man förlorar sömn, vilket räcker för att göra oss glömska. Ännu skadligare är dock syrebristen. Enligt forskning som publicerades förra året är vissa delar av hjärnan som har med minnet att göra cirka 20 procent mindre hos sömnapnépatienter. En förklaring kan vara att hjärnceller dör under de nattliga andningsuppehållen.

Lyckligtvis finns det effektiv behandling. Oftast får patienterna en CPAP-apparat som blåser in luft i näsan och skapar ett svagt övertryck. På så sätt hindras vävnader i svalget från att sjunka ner och täppa till luftvägarna. En del användare säger att apparaten får dem att känna sig som en hund med huvudet utanför bilrutan, men den fungerar. I en studie från 2006 konstaterade drygt 70 procent av patienterna som använde apparaten mer än sex timmar per natt att deras minne normaliserades efter tre månader. Cheryl McBride har använt en CPAP-apparat sedan 2007. ”Jag mår hur bra som helst nu”, säger hon. ”Jag har nästan glömt hur illa det var.”

Krävde att få en diagnos

Donna Nammar från Cottonwood i Kalifornien låter inget komma i sin väg. Hon hade aldrig varit mycket för att cykla, men vid 43 års ålder bestämde hon sig för att det var ett bra sätt att komma i form. Snart trampade hon fyra, sex, åtta mil om dagen och antecknade varenda cykeltur. Den 31 december 2000, då Donna Nammar var 58, loggade hon sin hundratusende engelska mil (16 093 svenska).

På ett foto från den dagen står hon längst upp på en kulle med armarna sträckta mot skyn i en segergest. Hon ser oövervinnelig ut. Men snart började hon tappa greppet om sitt liv. Hon ramlade flera gånger när hon var ute och cyklade. Det hände att hon kissade på sig. Hon började glömma var hon befann sig; hon kunde vara mitt i en mening eller stå i slutet av en korridor utan att ha den ringaste aning om vad hon skulle säga eller vart hon var på väg. Hade hon dåligt minne? ”Hon hade inget minne alls”, säger hennes make Ross.

Så började hennes fötter fastna i marken, nästan bokstavligen. ”Jag gick med något slags underliga, släpande steg”, säger hon. Donna Nammar, som var över 60, vände sig till specialist efter specialist utan att få någon hjälp. Men hon gav sig inte. Hon testade till och med en akupunktör. Han sa att han inte hade någon hjälp att erbjuda, men gav henne ett kryptiskt råd: ”Gå hem och slå upp ’normaltryckshydrocefalus’.”

Enastående nog hade Donna Nammar gått till den enda akupunkturmottagningen i staden, kanske rentav i världen, där receptionisten hade en svärfar som led av något som kallas normaltryckshydrocefalus (NPH).
Vid NPH samlas av okänd anledning ett överskott av ryggmärgsvätska i hjärnans små hålrum, ventriklarna. Experterna tror att de vidgade ventriklarna stör den normala funktionen i hjärnans nervkretsar. Sittande framför sin dator läste Donna Nammar om de tre klassiska symptomen på NPH: fötter som knappt vill röra sig, urininkontinens och minnessvårigheter. ”Herregud”, sa hon. ”Det är ju jag.”

Den vanligaste behandlingen består i att man opererar in en shunt i hjärnan för att avleda ryggmärgsvätskan, vanligen ner i buken. Nu behövde Donna Nammar bara en läkares diagnos. Men när hon gick tillbaka till sin doktor fnös han bara åt henne och sa att syndromet var så sällsynt att det absolut inte var det hon led av.

I själva verket är NPH förmodligen vanligare än många läkare tror, menar experterna. ”Kunskapen om NPH är dålig, även inom läkarkåren”, säger Laura Paré, som är läkare och professor i neurokirurgi vid University of California i Irvine.

Donna Nammar framhärdade och fick tid hos en neurolog, som genast bekräftade diagnosen som hon själv hade ställt. När specialisten föreslog att hon skulle avvakta med behandlingen tills symptomen blev värre tryckte hon på igen. Hennes egna efterforskningar tydde nämligen på att det bästa var att göra ingreppet så snart som möjligt.

”Tur för henne”, säger Marvin Bergsneider, läkare och professor i neurokirurgi vid University of California i Los Angeles. ”Ju längre man går med symptomen, desto mindre förbättring kan man räkna med.”

I januari 2008 fick Donna Nammar en shunt inopererad. Nu är hon tillbaka på cykeln och redo att sätta i gång att motionera. ”Jag tänker cykla fyra mil om dagen”, säger hon. Och hon är inte ett dugg orolig för att komma vilse på vägen.

Läkemedel kan ge problem

När läkaren sa till Billy Reeves att han led av demens kändes det som om han tappade fotfästet i tillvaron. Bara några år tidigare hade han förlorat sin fru i alzheimer, så han visste att framtiden såg mörk ut.

Billy Reeves, 78, hade börjat glömma namnen på sina kunder i sin kemtvätt i Griffin i den amerikanska delstaten Georgia, kunder som han känt så länge som 50 år. Hans sviktande minne var dock bara den senaste i en lång rad åkommor. Han behandlades redan för förhöjt blodtryck, högt kolesterol, bihålebesvär, magproblem, oförklarlig värk i armar och ben, oro, sömnlöshet och depression. Inräknat demensmedicinerna som hans läkare skrev ut tog han sammanlagt 21 preparat. Inte för att det gjorde honom mycket gott. ”Jag kände mig inte bra”, säger han. ”Jag fungerade inte.”

Man kan tycka att Billy Reeves haft maximal otur, men i ett avseende var han faktiskt mycket lyckosam. En av hans gamla kunder, Armon Neel, var nämligen legitimerad geriatrisk farmaceut och han erbjöd sig att ta en titt på Billy Reeves mediciner; han hade en stark känsla av att det nog vore klokt. Studier har visat att polyfarmaci, att man tar flera olika läkemedel, innebär extra risker för äldre, som ofta behandlas för ett antal medicinska åkommor, men vars långsammare system är mindre effektivt när det gäller att ta upp, bryta ner och tillgodogöra sig läkemedlen. Levern spelar till exempel en mycket viktig roll i läkemedelsomsättningen, men den krymper med hela 35 procent mellan ungdom och ålderdom och dess förmåga att bryta ner vissa typer av läkemedel avtar proportionerligt.

Armon Neel säger att av alla de 37 miljoner amerikaner som är 65 eller äldre ”tar förmodligen 80 procent läkemedel som ger biverkningar. Många av dem har problem med minnet.”

Han konstaterade att flera av Billy Reeves mediciner hade skrivits ut för att behandla biverkningar av andra preparat som han tog, ett fenomen som kallas förskrivningskaskad. Magbesvären orsakades antagligen av tabletterna som han tog mot värken i armarna och benen, en värk som i sin tur troligen orsakades av preparaten som han tog för att sänka sitt kolesterol. Det viktigaste var dock att flera av hans mediciner var kända för att i vissa fall orsaka minnesproblem.

Armon Neel skrev en redogörelse till Billy Reeves läkare och påpekade vilka mediciner som sannolikt orsakade bekymmer och föreslog alternativ. Redogörelsen omfattade 29 sidor och varenda en av sidorna gjorde läkaren förargad. Billy Reeves behövde medicinerna, menade han.

Billy Reeves skaffade en annan läkare. I dag tar han bara sex läkemedel, som håller hans blodtryck och kolesterol under kontroll. En del av hans besvär har helt försvunnit. Nyligen ledde han en framgångsrik kampanj för att samla in 90 000 dollar till en staty av sin hemstads grundare. Han driver fortfarande kemtvätten, och tilltalar sina kunder med namn.

Ur Reader's Digest 11/2009

<< Tillbaka