Murens fall: Flykten från öst

Historien om tre uppfinningsrika och orädda bröder som en efter en tog sig över Berlinmuren.

Av John Dyson

De två ultralätta flygplanen surrade på gryningshimlen och följde Berlinmuren, bara 250 meter nedanför. Till vänster om den upplysta del av gränsbefästningen som kallades dödsremsan låg väst, där planen, som såg ut som solstolar med vingar av rör och väv, hade startat några minuter tidigare. Till höger om muren låg öst.

Ledarplanet styrdes av Ingo Bethke. Han var lika upphetsad som när han själv flydde från Östtyskland, men nu hade han ett nöjt leende på läpparna. Inga gränsvakter verkade reagera. De fick inte öppna eld mot flygplan utan tillstånd. För att förvirra vakterna ännu mer hade de klistrat röda stjärnor i sovjetisk stil över de långa vingarnas kamouflagemönster. Båda piloterna, Ingo och hans bror Holger, var klädda i arméns vapenrockar och bar hjälmar med röda stjärnor.

”Hallå, Örnen Två”, sa Ingo till sin bror över walkie-talkien. ”Jag slår vad om att telefonerna går på högvarv där nere!” Den tredje brodern, Egbert, gömde sig i buskarna i väntan på dem.

De tre bröderna växte upp i sydöstra Berlin och var nära och trogna vänner. De var högljudda och stökiga och hamnade inte sällan i bråk. Deras föräldrar var högt uppsatta poliser och övertygade kommunister båda två.

Ingo, den äldste i brödraskaran, var sju år när muren byggdes. Världen lockade, men så länge han bodde i öst var resor inte att tänka på. Han gjorde militärtjänst vid ett regemente som bevakade gränsen längs en åtta mil lång sträcka av floden Elbe norr om Berlin. Där lärde han känna terrängen och gjorde upp en detaljerad plan som han höll hemlig för sina kamrater.

I maj 1975, då Ingo arbetade som gatsopare, fick han hyra en bil över ett veckoslut efter att ha stått på väntelista i fyra månader. Han berättade inte för någon om sin plan och körde med en god vän till den ”gröna” gränsen vid Elbe, där han en gång patrullerat. Vid dessa gränsavsnitt fanns ingen mur, men väl en dödsremsa säkrad med svårgenomträngliga hinder: först ett brett fält med krattad sand, därefter ett robust staket med taggtråd och en snubbeltråd som tände strålkastare när någon rörde vid den. Sista biten bestod av ett minfält.

De lyckades ta sig igenom. Liggande vid strandkanten blåste de upp var sin luftmadrass och paddlade tyst de 150 meterna till andra sidan.

På vägen stod en västtysk polisbuss parkerad. ”Är det inte lite väl kallt för en simtur?” sa polisen när Ingo knackade på rutan.

”Inte om man simmar från öst”, svarade Ingo och log.

Rymningen innebar att Ingos familj sattes under stor press. Föräldrarna fick sparken från sina jobb och Holger, den yngste brodern, skuggades överallt. I mars 1983, på kvällen på sin 30-årsdag, skred Holger till verket. Efter en sista drink tog han ett känsloladdat farväl av Egbert, den ende som kände till planen.

I flera veckor hade han och en god vän tränat bågskytte och simulerat manövern i skogen. Holger hade valt en gata i närheten av Treptower Park där dödsremsan var smal och kantades av höga hus. Han smög upp på en vind och öppnade ett litet takfönster.

Med en kraftig pilbåge sköt han en pil som flög 40 meter över gränsen, förbi huset på andra sidan. I pilen hade han fäst en nylonlina som nystades upp ur en champagneflaska. Med hjälp av nylonlinan kunde Ingo dra en vajer mellan husen, högt över gränsen. Holger knöt fast sin ände runt en skorsten, medan Ingo fäste sin ände i stötfångaren på sin bil och körde fram några meter för att spänna repet. Nu kom det farligaste momentet.

Holger hade tillverkat en metalltrissa och byggt in den i en hållare med två handtag och en rem att vira om handleden. Han krängde trissan över repet, höll i handtagen och kastade sig ut i tomma intet. Med ett svagt surrande ljud for han över gränsen och hade turen att nå balkongen till lägenheten på översta våningen i huset mittemot. Nu befann sig båda bröderna i väst.

Ingo och Holger, som drev en pub i Köln, funderade ständigt på hur de skulle få ut mellanbrodern. Egbert hade fått problem med Stasi, som till och med erbjöd honom en gratisbiljett till väst. Han tackade nej, för han förstod att de testade honom: ”Jag trivs i DDR och tänker stanna här.”

Det var en bild på en minihelikopter i Playboy som gav Ingo idén. För att få se farkosten i verkligheten besökte han en mässa i Hannover. Allt som fanns var dock en prototyp. Av en slump träffade han och Holger två franska piloter som flög ultralätta flygplan. De bjöd in bröderna till Frankrike för en provtur. ”Det här är perfekt”, sa Ingo efteråt. ”Nu kan vi åka och hämta Egbert i öst.”

Planen hade tio meters vingbredd och saknade skydd för såväl pilot som passagerare. De bestod bara av två säten bredvid varandra, ett par små hjul och en snöskotermotor. Man kunde plocka isär och transportera dem med släpvagn.

Förberedelserna tog fyra år. I maj 1989 körde Ingo och Holger till Berlin och skickade ett kodat meddelande till Egbert: ”Ulrike mår bra.” Det var signalen till Egbert att göra sig beredd.

Vid midnatt den 25 maj var vädret bra. På en idrottsplan i parken Britzer Mühle monterades de båda planen. Om det ena kraschade skulle de försöka få det andra att lyfta med alla tre ombord, men Egbert och Ingo var inte säkra på att det skulle fungera.

Klockan 04.15 stod Egbert bland buskarna i Treptower Park. Piloterna vände planen mot vindriktningen och startade motorerna. Efter fem minuter såg de parkens stora grönytor. Ingo förberedde landningen medan Holger cirklade ovanför, redo att sätta ner sitt plan om brodern fick problem.

”Okej, landa nu”, sa Holger. Egbert sprang ut från sitt gömställe, rusade mot planet när det vände och hoppade upp i det tomma sätet. Ingo hade inte sett honom på 14 år, men de hade inte tid att prata. De kastade bara en hastig blick på varandra. Ingo räckte Egbert en hjälm och rusade motorn.

Med en passagerare ombord blev startsträckan längre. Till sist lättade planet från marken och undgick med en hårsmån att slå i trädkronorna. Ingo tog sikte på muren och följde den norrut. Efter fem minuter såg han riksdagshusets karaktäristiska silhuett framför sig, på murens västra sida.

Den stora gräsmattan framför byggnaden fick tjänstgöra som landningsbana. När de skramliga små planen hade stannat hoppade de tre bröderna ut, skrikande av glädje.

Väntande vänner tog dem med till Kurfürstendamm för att dricka öl. ”Det var den bästa ölen i mitt liv”, säger Egbert. ”Jag trodde aldrig att jag skulle få se mina bröder igen, men de steg ner från himlen som änglar och tog mig till paradiset.”

Ur Reader’s Digest 11/2009

<< Tillbaka