Konstnärssjälen Viggo Mortensen

Han är fotograf, konstnär, förläggare och poet. Och spelar ibland in en film eller två.

av Gabriel de Lerma

I Buenos Aires är det sommar. Det är fullpackat framför American Airlines disk på Ezeizaflygplatsen. Plötsligt vänder sig alla om och tittar bort mot förstaklassresenärerna som väntar på sin flight. Där är Viggo Mortensen, Aragorn i Sagan om ringen-trilogin, långdistansryttaren i Hidalgo, mannen med ett tvivelaktigt förflutet i A History of Violence och den ryske dubbelagenten i Eastern Promises. Det dröjer bara några sekunder så har Viggo Mortensen sett till att ingen längre känner sig besvärad av hans närvaro. Han skojar – på spanska och med perfekt argentinsk brytning – med en av flygbolagets anställda om den senaste fotbollsmatchen mellan Boca Juniors och hans favoritlag, San Lorenzo de Almagro. Han låter sig villigt fotograferas tillsammans med flera passagerare i VIP-loungen och svarar glatt på frågor från folk som inte är vana att se Hollywoodstjärnor på nära håll. Han har varit på en snabbvisit för att se sitt lag spela.

Några dagar tidigare ägnade denne mångsysslare en timme åt att samtala med Reader’s Digest i New York om sitt senaste projekt, Good. Regissören Vicente Amorims film handlar om en universitetsprofessor som trots att han är motståndare till den nazistiska regimen låter sig dras in i dess maskineri och slutar som chef för ett koncentrationsläger. Viggo Mortensen talade också om den kommande filmen The Road (premiär senare i höst) en film som baserar sig på Cormac McCarthys roman med samma namn och beskriver en relation mellan en far och hans son i en post-apokalyptisk värld.

Han berättade vidare att det var hans son, den 21-årige Henry, som övertalade honom att över en natt bestämma sig för att tacka ja när producenten Peter Jackson föreslog att han skulle bosätta sig ett år på Nya Zeeland för att spela in Sagan om ringen, filmen som blev en vändpunkt i Viggo Mortensens karriär.

Reader’s Digest: Många av dina senaste rollfigurer tvingas in i extrema omständigheter på grund av yttre krafter. Söker du efter den typen av roller eller är det ren slump?
Viggo Mortensen: Jag tror att det är en slump. Jag menar att utgångspunkten för en bra dramatisk berättelse är att det händer någonting utöver det vanliga. Ofta handlar det om något som utgör ett hot mot personens liv eller välbefinnande. Det kan också, som till exempel i Good, handla om ögonblick då människor inser att de beslut de fattat är fel, att den väg de hamnat på är fel, att allt de gjort som de trott var förståndigt och rätt i själva verket är fel.

RD: I Good accepterar huvudpersonen det som händer och i The Road försöker han göra uppror mot det som händer.
VM: Killen i Good gör lite motstånd, han har en del moraliska betänkligheter mot att tvingas censurera Proust, att gå med i partiet, till och med att behöva titta på en parad, men det är halvhjärtat. Det är mer som: ”Bara så att ni vet … egentligen gillar jag inte det här, men okej, jag går väl dit den här gången, då …” eller ”Okej, jag bannlyser denna enda författare, även om jag inte gillar det.” Men han gör det.

RD: Det är intressant hur han trasslar in sig själv, mer och mer …
VM: I början är hans inställning: ”Ni vill alltså bara att jag ska skriva en avhandling? Är det allt? Okej. Ni vill att jag ska ha ett rockmärke på mig? Okej.” Han vet att han gör sina misstag, men de betyder nog inte så mycket, och alla gör det och det är grupptryck ”och jag har en mamma som är sjuk. Jag har mina barn att tänka på. Och min hustru. Hon tjänar inga pengar. Jag har de här proven som måste rättas efter middagen. Det är en massa press från alla håll och om jag kan tjäna lite extra pengar så är det väl bra. Dessutom gör det att både folk i skolan och myndigheterna låter mig vara i fred.”

RD: Efter Sagan om ringen kunde du ha blivit en ny actionhjälte. Men det verkar som om du har valt dina roller med väldigt stor urskillning.
VM: Tja, jag har andra intressen också, som att vara med min familj som är utspridd överallt. Mitt bokförlag kräver en del arbete, liksom fotoutställningarna som jag har haft under de senaste åren, och mitt skrivande. Jag håller på med olika saker. Jag har insett att om man inte har ett desperat behov av pengar och man inte har skulder, så har man större valfrihet.

RD: Är det sant att du nästan sa nej till The Road?
VM: Ja, jag var trött, helt enkelt. Jag ville inte göra något om jag inte kunde gå in för det till 100 procent. Men sedan tänkte jag att det är en väldigt bra historia som vänder sig till alla och den intresserar mig och det faktum att jag är hemskt trött passar utmärkt för rollen. Killen är trött. Han är på sätt och vis döende av trötthet, så det var intressant.

RD: Det är en väldigt sorglig historia …
VM: Jo, men i grund och botten är det en vacker historia om medkänsla och om att lära sig av livet. Sonen blir läraren, så som det ofta blir i förhållandet mellan barn och förälder. En dag säger barnet något i stil med: ”Okej, du säger de här sakerna. Du säger att jag ska göra så här och så där, och ändå handlar du själv helt annorlunda.” Där får man sig en tankeställare.

RD: Är din relation till din son sådan?
VM: Absolut. Henry är skärpt och omtänksam. Han är en utmärkt förebild för mig. Av alla jag känner är han den som har mest tålamod och den som är vänligast mot andra. Han skriver dikter och berättelser. Han kan både läsa och skriva noter och komponera musik. Han är musiker. Dessutom har han spelat lite teater. Han är duktig. Han skulle kunna syssla med det om han ville, men jag tror att han har andra intressen. Han gillar naturvetenskap och han har specialiserat sig på arkeologi. Han är otroligt allsidig, en mycket begåvad människa.

RD: Du är född i USA och har amerikanskt blod i dig, liksom en del norskt, danskt … Du växte upp i Venezuela och även i Argentina. Men det verkar som om du själv ser dig som argentinare.
VM: Jag känner mig hemma på många ställen, och jag har lärt mig att ett bra sätt att se på tillvaron är att det är viktigare hur man är, hur man har det och hur man mår än var man är. Visst känner jag samhörighet med platser jag har bott på, särskilt under de åren då man formas mest, som till exempel Argentina och Danmark där jag har många släktingar. Men jag har också sentimentala, nostalgiska, starka band till många andra ställen i världen där jag har varit och där jag har trivts.

RD: Som till exempel?
VM: Jag skulle vilja komma tillbaka till Island, Nya Zeeland, Spanien och även till Ryssland. Jag känner för många, många platser. Jag har märkt på sista tiden att när jag vill skriva någonting riktigt personligt – vilket oftast blir i form av en dikt eller en prosadikt – så är det inte engelska som överväger, utan jag skulle vilja säga att nu är det till 90 procent spanska.

RD: Hur kommer det sig?
VM: Det beror på att då det har hänt saker som berört mina närmaste och mina personliga relationer så har jag kommit närmare vissa typer av känslor som jag inte tidigare behövt ta itu med. Då har jag rent instinktivt känt att jag kunnat uttrycka dem bättre på spanska. Så jag är säker på att det har att göra med att den här åldern mellan tre och tio eller elva år är väldigt viktig. Det finns kvar i mig.

RD: Upplever du det så överallt där man talar spanska?
VM: I Argentina är det på ett annat plan. Jag känner mig väldigt hemma där och de behandlar mig som en av sina egna. Särskilt i Buenos Aires där det finns folk som har samma sorts utseende som jag. Folk tittar på mig och säger: ”Du är inte född här. Du låter som vi, men du är inte en av oss. Hur mycket vet du egentligen om det här fotbollslaget som du pratar om hela tiden?” Sedan när de lär känna mig så inser de att jag faktiskt är som de.

RD: Varför tror du att du har behållit sådana starka band just till Argentina?
VM: Jag flyttade från Argentina 1970, kort efter det att mina föräldrar skilt sig, och jag återvände inte dit förrän 1995. Det var 25 år. Men när jag kom tillbaka visade det sig att den spanska som jag hade bevarat var i stort densamma som den man pratade där, även om mitt ordförråd var lite föråldrat.
När jag gick omkring i Buenos Aires och när jag hyrde en bil och körde omkring på landsbygden kändes allting väldigt välbekant och jag hittade dit jag skulle.

RD: Tror du att din förmåga att som skådespelare gestalta en annan person beror på att du var tvungen att bli en annan person när du som elvaåring flyttade till New York?
VM: Det var ett sätt att anpassa sig. När jag kom tillbaka till USA hade jag ett pass och jag hade kusiner och jag hade varit där tidigare. Vi brukade resa dit ett par veckor på sommaren när jag var riktigt liten.
Men jag minns att jag blev förvånad när jag kom till USA som elvaåring och såg programmen jag brukade se på tv i Argentina, men … alltihop var plötsligt på engelska. Jag som trodde att Batman och alla de där serierna var på spanska …

RD: Hur var det att fylla 50?
VM: Tja, när jag fyller år brukar jag försöka få en liten stund för mig själv bara för att tänka på att ännu ett år har gått. Men jag funderar inte mer över min ålder nu än när jag fyllde 40 eller 30. Jag är varken mer eller mindre entusiastisk. För mig är det bara en siffra, ett antal år. Jag känner mig inte plötsligt mycket äldre. Jag bekymrar mig faktiskt inte över det. Det är något jag ändå inte kan göra något åt. Jag tror att det hjälper att vara skådespelare, att vara konstnär över huvud taget.

RD: Hur menar du då?
VM: När man berättar historier som skådespelare, om man gör ett bra jobb, så ser man på livet och på världen ur en helt annan synvinkel än ens egen, och en del av de där åsikterna varken gillar man eller håller med om. Då är man tvungen att hitta ett sätt att identifiera sig med rollfiguren och förstå hur han tänker. Jag tror att det är något som barn gör helt naturligt. De leker sina olika lekar. ”Jag ska vara en gaucho (cowboy). Jag ska vara en prinsessa. Jag ska vara en stor fotbollsspelare.” De är vad de drömmer om: brandman, polis, skurk. Det spelar ingen roll. De funderar inte över det. De vet att det är helt okej att låtsas vara någon annan. Men som vuxen ska vi ha vår egen personlighet och det är som att det bara är knäppa människor som beter sig på det viset. Men skådespelare har inte bara tillåtelse att gå in i en annan roll, utan det är meningen att de ska göra det. Jag tror att det är hälsosamt och att det håller en ung och öppen till sinnes.

RD: Vad ångrar du att du inte har prövat?
VM: Det är många saker. Men det är aldrig för sent. Jag skulle kanske ha velat lära mig mer om musik, tidigare. Men jag har gjort en massa saker och jag har haft väldig tur med dem jag mött, de platser jag sett då jag rest, de upplevelser jag haft, de människor jag har älskat och de som har älskat mig. Så jag kan verkligen inte klaga.

Ur Reader's Digest 10/2009

<< Tillbaka