Chefen ser dig

Vad avslöjar Facebook och andra sajter om dig? Räkna med att din blivande arbetsgivare kollar upp vad du sysslar med på nätet.

Av Andy Simmons

Här är ett intressant faktum: Alla har någon gång varit nakna, berusade, dyngraka, oförskämda, plumpa eller gjort något olagligt på nätet. Okej, kanske inte alla, men om man surfar runt lite på nätet är det intrycket man får. Via sociala nätverk som MySpace och Facebook når man sidor som ”Packade collegebrudar”, ”Drömlaget i ölhävning” med mera.

På en annan sida hittar vi ett foto av en ung man som heter Carl. Han sover djupt – ja, han är faktiskt medvetslös – och hans kompisar har ritat ärr, en mustasch och klottrat i ansiktet på honom. (Vi har utelämnat hans efternamn, men det står på webbplatsen.) Här finns också Katie. Hon har däckat och ligger naken med huvudet vilande på en toalettsits. Bildtexten? ”Inte mitt bästa ögonblick … vilken tjusig tjej!”

Den här generationen uppfann naturligtvis inte korkat beteende. Den är bara först med att publicera sina fadäser på internet så att hela världen kan se dem. Det är det som är problemet: Arbetsgivare har börjat ta för vana att kolla upp dig på nätet. Hur de gör? Ibland googlar de bara ditt namn. Alltfler företag kontrollerar arbets­sökandes bakgrundsinformation på nätet. Och det händer att chefer nobbar arbetssökande på grund av vad de har fått veta om dem via nätet. Det är som en konsult sa till tidningen New York Post: ”Ditt Googleresultat är din nya meritförteckning.” Att anställa någon är ett riskabelt projekt. När allt kommer omkring uppskattar arbetsgivare inte överraskningar. De tittar på vad folk lägger ut på nätet och undrar: ”Kommer den nya säljaren som blottade brösten på den där chattsidan att göra samma sak på en konferens? Kommer den nya killen på reklamavdelningen att skrämma bort kunder genom att oavbrutet prata om sina framgångar i World of War­craft?” Det absolut enklaste är att undvika dessa potentiella problem innan anställningskontraktet skrivs på.

Brad Karsh, vd för det amerikanska rekryteringsföretaget JobBound, hittade en ung man som var perfekt för en ledig tjänst hos dem. Innan Brad Karsh erbjöd mannen jobbet tog han en titt på aspirantens Facebooksida. Där hade den arbetssökande uppgett att hans största intresse var att ”röka marijuana med grabbarna”. ”Killen var omogen och omdömeslös”, säger Brad Karsh. ”Han var inte redo för ett seriöst och krävande jobb. Framför allt med tanke på att vårt företag ger folk råd om hur de hittar jobb.” Högskolestudenter är inte de enda som drabbas av problem. Deras föräldrar är inte bättre. En sökande till en tjänst som säljare av programvara var favorit till det välbetalda toppjobbet tills arbetsgivaren tog en titt på hans MySpacesida och såg det här: ”40 år och gillar när de är yngre!”

”Han kunde ha syftat på vin”, säger Tony Beshara, som är vd för rekryteringsföretaget Babich and Associates. Det gjorde han emellertid inte, och det var heller inte så det tolkades. Alla arbetssökande borde granska sin internetimage ur en arbetsgivares perspektiv. ”Jag hade en platssökande som skrev på en religiös blogg och gav uttryck för åsikter i stil med: ’Vi har rätt och de har fel och de kommer att hamna i helvetet allihop’”, berättar Tony Beshara. Han fick inte jobbet eftersom arbetsgivaren befarade att han skulle ägna dagarna åt att predika för sina kolleger. Sedan har vi killen som fick nobben efter att ha skrutit om hur bra det gick för honom i Las Vegas. För en potentiell chef ringde varningsklockorna: ”Spelmissbrukare!” Visst, religiösa plattityder är tillåtna enligt yttrandefrihetslagen och det är fullt lagligt att spela i Las Vegas. Men kom ihåg: Om chefen får ett intryck som gör honom tveksam kommer han troligen inte att anställa dig.

Det här gäller inte bara när du vill ha ett nytt jobb. Chris Skiles, 25 år, trodde inte sina öron när hans före detta chef på ett förlag i Houston tog illa upp av det som han skrev på en kompis My­Spacesida. ”Jag lämnade företaget på ett mycket proffsigt sätt för att få bra referenser”, säger Chris Skiles. ”Sedan skrev jag en skämtsam kommentar på två rader. Men jag antar att inlägget inte var så roligt ifall man läste det utan att känna till sammanhanget.”

Vad var det då som hans före detta arbets­givare ?ck se? Det här: ”Tack gode Gud att detta är min sista dag i det här helveteshålet. Må de allihop dö en ohygglig, glödande död i helvetets innandöme i all evighet! Muah-hahahaha.”

”Jag borde ha vetat bättre”, säger Chris Skiles, som nu inte har någon chans att få de där goda referenserna. ”Allt man lägger ut på nätet är allmän information.” Detta borde väl ändå vara en självklarhet för en generation som har växt upp med de här sajterna? Kanske inte, säger Bari Norman, som är vd för collegerådgivningsföretaget Expert Admission. På internet finns det två fällor som unga människor ofta går i, berättar hon. Nummer ett: ”Många tror att det är privat och att de bestämmer vem som får se vad.” Det är fel! Nummer två: ”De har en oklar bild av hur nästa fas i livet kommer att te sig.”

De inser med andra ord inte alltid att det första intrycket många gånger blir det bestående. De tänker: ”Jag är duktig och jag är smart. Så småningom kommer alla att förstå det.” ”Av lärarna i skolan får man en andra chans”, säger Bari Norman. ”Men det gäller inte arbetsgivare.”

Alla begår vi misstag, men om man lägger ut en bild av sig själv iklädd Spidermankalsonger är det inte något misstag, utan dåligt omdöme. Och dåligt omdöme är något som företag avskyr. Så vad ska man göra med den där bilden nu när man söker jobb? Ta bort den och allt annat som skulle kunna uppfattas som stötande! Men vad gör man om bilden finns på andra sajter? Det kan ju faktiskt hända att en vän lägger ut en bild av dig på sin Facebooksida eller på någon annan, mindre säker, plats. Därifrån kan den sedan läggas ut på en annan sajt som kanske drivs av underklädes­fetischister. Med andra ord har man inte längre kontroll över bilden. Detta problem är så stort att det har uppstått en ny bransch: identitetshantering. ”Fullständig transparens är perfekt för internet, men inte när det gäller ditt privatliv”, säger Michael Fertik, som är koncernchef på ReputationDefender, ett företag som i grund och botten ägnar sig åt detektivarbete på nätet.

De spårar upp besvärande material om sina klienter och organiserar och analyserar sedan informationen. Genom att använda sig av något som kallas rekursiva sökningar finkammar Michael Fertik och hans företag cyberrymden för att hitta information om dig – olika kombinationsmöjligheter med namn, arbete, födelseort, skolor, vänner, hobbyer – tills de är säkra på att de har hittat alla besvärande bitar.

ReputationDefender använder en innovativ metod för att ta bort besvärande information: De vänder sig till den som driver sajten eller diskussionsforumet och ber dem artigt. ”Det fungerar ofta”, säger Michael Fertik och låter själv förvånad. När det inte fungerar arbetar sig företaget uppåt i näringskedjan och ber vederbörandes chef om hjälp. Och om inte det fungerar? ”Vi kan bli mindre artiga”, säger han. Det han avser är att slå under bältet (läs: ”mot plånboken”) genom att framföra klagomål till annonsörerna.

Den ekonomiska krigföringen fungerar för det mesta, men inte alltid. Till exempel sökte en kvinnlig juridikstudent vid Yale Law School sommarjobb på 16 advokat?rmor utan att få ett enda erbjudande. Det visade sig att andra studenter hade spridit elaka rykten på ett diskussionsforum för juridikstudenter. De hävdade att hon hoppade från säng till säng, att hon hade könssjukdomar och att hon både hade bluffat sig in på och genom hela juridikutbildningen.

Kvinnan anlitade Michael Fertik och hans företag, som satte i gång med att identi?era och ta bort det stötande materialet. Men AutoAdmit, företaget som tillhandahåller diskussionsforumet, ville inte samarbeta. Michael Fertik och hans klient har stämt personerna som smutskastade henne och AutoAdmit har gått miste om annonsörer. En advokatfirma tog tillbaka ett jobberbjudande till sajtens före detta administratör efter att ha hört talas om historien.

Du tror kanske att lösningen är att gå den smala vägen? Då får du tänka om. ”Hälften av det som vi stöter på är helt oväntat”, säger Michael Fertik. ”Ens namn kan vara kopplat till ett foto på en naken tjej, oftast upplagt av en dumpad älskare eller en före detta kompis. Det dyker sedan upp när man söker på namnet.”

Defendmyname.com, ett annat företag inom branschen identitetshantering, tar inte bort det negativa, utan förtrycker det. Företaget dränker internet i positiv information om dig tills de negativa omnämnandena inte längre finns med bland de tjugo första sökresultaten. ”De allra flesta bläddrar bara ett par sidor”, säger företagets talesman Jason Allen.

Dessa nya företagsmodeller påminner oss om att internet fortfarande är rena rama vilda västern. Man måste vara försiktig där ute. Men innan du går ur Facebook bör du höra Beth Murphys historia. Efter att ha tagit sin universitets­examen 2005 kammade 25-åriga Beth Murphy hem en tjänst som annonsförsäljare på en finare tidskrift. Hennes blivande arbetsgivare kollade upp hennes Facebookprofil och såg bilder på henne där hon sportdök, reste runt i Italien och hjälpte till att förse en ­liten afrikansk by med datorer. Dessvärre fanns där även foton från en fest där hon höll en öl i handen och en kille kysste henne på kinden. De bilderna störde emellertid inte arbetsgivaren, som ändå erbjöd henne jobbet. ”De letade efter någon som skulle kunna passa in hos dem”, säger hon. ”Min profil visade på min bredd.”

Ärligt talat har väl de ?esta av oss druckit oss berusade eller gjort något som vi ångrar. Det är mänskligt. Men att lägga ut det på nätet är en helt annan sak. För en del har det rentav blivit ett beroende. Såväl unga som gamla, studenter som direktörer, blir exhibitionister och visar upp alla aspekter av sina liv för allmänheten.

Det kan kännas befriande, kanske lite busigt, men det kan också missförstås fullständigt. Men ska alla som lägger upp bilder på sig själva där de struttar runt i underkläderna förlåtas? ”Ja, det ska de. I ett förlåtande, överseende samhälle”, säger Tony Beshara. ”Men gör de det i företagsvärlden?” Tja, det är upp till dig att bedöma.

<< Tillbaka